Vårt vackra Göteborg fortsätter att ösa ur sig sina tårar som om det behövde en liten paus,

ett lugn i allt. Men det är väl så som en vän en gång lärt mig, att tårar behöver tömmas för

att glädjen ska få plats. Fast jag själv gråter ju inte när världen är blöt och stilla. Jag traskar

med glädje runt i randiga stövlar och regnbågsparaply och funderar över det här med vår tids

fascination för det egna jaget och machokulturen som min son närmar sig mer och mer för

varje dag hans växer sig större. Men mer om det en annan gång. Ni kan så länge froda er i

bilder från mitt mobila liv och fina dagar på livsstigen. Också representerat av jaget.