Idag är en dag när svettproduktionen gått över alla gränser jag trodde var möjlig och känslan 

istället är högst döende. När febern nästlat sig in på den tredje dagen skalar Långe mannen 

apelsiner åt mig och lägger på fat, frågar hur jag mår och tar med sig Tänkaren och Silverpojken

på äventyr för att huset ska bli tyst. Jag ser att utanför fönstret har hösten nu tagit fart på riktigt 

och jag har nu all tid i världen att från sängen uppmärksamma när de gula löven faller från trädet

på vår bakgård som vi aldrig riktigt lyckats klura ut vilken sort det är. 

 

 

 

 

Och kanske var det igår hösten tog fart på riktigt. Igår när huset var allt annat än tyst och apelsinerna

inte serverades färdigskalade på fat. Vildvittrorna röstade enhälligt nej till mitt förslag att ligga i sängen

och hålla om varandra och säga snälla ord och tyckte istället att slänga sönder ljuslyktor i golvet,

hoppa i soffan och cykla till lekparken var mer passande aktiviteter. Så vad gör inte en vildvittersmamma 

som vet att konflikterna i regel minimeras utomhus? Jo hon cyklar till lekparken med en treo i kroppen 

och svetten rinnandes i ansiktet och puttar och puttar fart på de där gungorna tills Tänkaren kommer 

på den otroligt briljanta idèn att gå hem och göra höstens första brasa och koka varm choklad.