BLÅ HÄNDERS MORGON

 
 
 
 
En gång var det en torsdag morgon. Jag, Tänkaren och Silverpojken gick direkt ut i 
skogen nästgårds och plockade en halvliter blåbär till frukosten. Rufsiga i håret och 
tufsiga i sinnet efter en sovmorgon till klockan 09.
 
 
 
 
Rufs och tufs nr 1. 
 
 
 
 
Mammatufsets stövel i blåbärsris. 
 
 
 
 
 
Ja den här och dess storebror plockade inte så värst mycket i burk, mest i mun.
Fullkomligt rimligt. 
 
 
 
 
 
 
Det började regna så vi tog oss hem alldeles blå om händer, läppar och tunga. 
 
 
 
 
 
Vi passade på att hopp i några pölar så länge eftersom vi redan var så blöta. 
 
 
 
 
 
När vi kom hem hade Långe mannen och August dukat frukost.
 
 
 
 
Och tänt ljus i regnmörkret. 
 
 
 
 
 
Vi gjorde en gudomlig smoothie av blåbär, hallon, mango, vattenmelon och några skedar yoghurt. 
Till det åt vi knäckebröd med hummus. 
 
 
 
 
 
Vi hade tagit av oss de blöta kläderna och tagit fram varma täcken.
 
 
 
 
 
 
Efter frukost och några partier Uno var det dags att starta dagen, och klockan var redan 11.00.
Sommarlov när det är som bäst. 
 
 

TÄNK, VAD JAG SKAPADE

 
 
 
Funderar ni ofta på hur ni blev ni? Hur ni är där ni är idag? Hur summan av alla era val,
ert arv, era gener, era omständigheter, er miljö gjort er till det är ni nu och tagit er dit fram?
 
Jag funderar alltid över det när jag är som lyckligast, när jag känner mig tacksam. 
Ja för tänk att jag fick uppfylla min dröm om att få barn och dessutom göra det tillsammans
med någon som tar fram det bästa ur mig. Tänk att jag fick träffa så många roliga, kloka, 
varma, snälla, omtänksamma, smarta och fantastiska människor på vägen hit. Tänk att 
jag blev den där bleka och korta dalkullan som gillar chips, rödvin och ost och som 
dessutom fick privilegiet att kunna köpa min egen ost. Min egen ost som jag äter i 
mitt eget varma hem vid mitt eget köksbord. Jag har fått möjligheten att kunna köpa 
mitt eget rödvin, hälla upp mitt glas i tystnad när mina tre underverk sover och stå vid
min egen diskbänk och dricka det medan jag tittar ut genom fönstret på grannar som 
tar kvällspromenaden med hunden. Tänk att jag fick förmånen att växa upp i en familj 
där människovärde premierades före pengavärde. Tänk att jag är och alltid varit frisk 
och med enkelhet haft tillgång till ett förvärvsarbete. Tänk att jag blev kvinna och
lärde mig uppskatta mitt eget värder och tänk att jag har förmånen att var att vara
medborgare i ett land där jag med betalt får vara hemma med mina barn. Tänk att
jag har fri tillgång till kramar varje dag och tänk att jag, just jag, har skapat mig
allt det vackra och allt det mindre vackra jag har idag. Att både solen och alla 
sprickor är ett resultat av, ja....mig. 
 
 
Tänk. 
Tänker ni?
 
 
 
 
 
 

NÄR ALLT ÄR SOM VANLIGT, ALLT ANNAT ÄN DU

 
 
 
 
Jag kan inte förstå att det har passerat en månad nu. En hel månad? 
Det känns som igår när jag satt där på en sjukhussäng, tjock och svullen, tillsammans med
Långe mannen och väntade till det där tickande ljudet av klockan i tystnad. Vi väntade på att få
träffa honom, allt så odramatiskt men samtidigt lite teatraliskt. Som att en ridå snart skulle dras upp.
 Vi väntade på att få träffa honom, fast vi visste inte vem han var då. Jag är inte riktigt säker på att
jag vet det nu heller. Vi har ju ännu så mycket att upptäcka hos varandra. 
 
Ofta känns allting som vanligt trots att allting förändrats. Jag trampar runt i samma gummistövlar
i pölar som samlas på precis samma ställ som innan. Det kippande ljudet under som låter precis 
som förut och när jag går in ställer jag paraplyet för att torka på precis samma ställe där i hörnet
på trappan utomhus bakom den svarta lyktan. Brödet smakar likadant på morgonen och solnedgången 
är lika vacker när jag får uppleva den. Kanske att vi ger varandra en kram och välmenande blick
mer än vanligt, jag och Långe mannen.  
 
Allt är som vanligt förutom du. 
Du har kommit till oss och du är inte vanlig. 
Du är allt annat. Du är vår August. Du gör oss lite vackrare. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 Ja det har minsann gått en månad. Och jag, jag har en dag att starta.
För på mitt köksbord står två små dansande människor i kalsonger och skriker efter yoghurt.
Fullkomligt harmoniskt.