NÄR ALLT ÄR SOM VANLIGT, ALLT ANNAT ÄN DU

 
 
 
 
Jag kan inte förstå att det har passerat en månad nu. En hel månad? 
Det känns som igår när jag satt där på en sjukhussäng, tjock och svullen, tillsammans med
Långe mannen och väntade till det där tickande ljudet av klockan i tystnad. Vi väntade på att få
träffa honom, allt så odramatiskt men samtidigt lite teatraliskt. Som att en ridå snart skulle dras upp.
 Vi väntade på att få träffa honom, fast vi visste inte vem han var då. Jag är inte riktigt säker på att
jag vet det nu heller. Vi har ju ännu så mycket att upptäcka hos varandra. 
 
Ofta känns allting som vanligt trots att allting förändrats. Jag trampar runt i samma gummistövlar
i pölar som samlas på precis samma ställ som innan. Det kippande ljudet under som låter precis 
som förut och när jag går in ställer jag paraplyet för att torka på precis samma ställe där i hörnet
på trappan utomhus bakom den svarta lyktan. Brödet smakar likadant på morgonen och solnedgången 
är lika vacker när jag får uppleva den. Kanske att vi ger varandra en kram och välmenande blick
mer än vanligt, jag och Långe mannen.  
 
Allt är som vanligt förutom du. 
Du har kommit till oss och du är inte vanlig. 
Du är allt annat. Du är vår August. Du gör oss lite vackrare. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 Ja det har minsann gått en månad. Och jag, jag har en dag att starta.
För på mitt köksbord står två små dansande människor i kalsonger och skriker efter yoghurt.
Fullkomligt harmoniskt.
 
 
 

Kommentera här: