BAKSIDAN OCH FRAMSIDAN
Många gånger är det ganska jobbigt och tärande med två barn som ständigt
bråkar, slåss och är i luven på varandra. När det känns som att inte en minut är
utan skrik, slag, tjuvnyp, gnällande, provokation och tjafs. Men det finns ju
också något väldigt vackert mellan de här två, de där sättet de älskar varandra
på. De där som bara uppstår när man är syskon OCH bästa vänner. Det finns i sättet de ser efter varandra, sättet de
skrattar ihop och i att de alltid vill vara
med varandra trots att de aldrig drar jämnt.
Det finns i Tänkarens yttringar som "men mamma jag måste bråka med
honom för jag tycker om honom så mycket" eller "Cornelis är min bästa vän
på moder jord". Det finns i Silverpojkens sätt att alltid fråga "var är Holger?" när
han inte finns inom hans synhåll och det finns i deras sätt att alltid se till den
andres bästa trots att de inte alltid verkar så.
Som att de inte kan vara tillsammans men inte vara isär.
Ständigt älskande, ständigt oense.
De här två älskar varandra utom alla gränser.
Men gudarna ska veta att de driver varandra och mig till vansinne de flesta
av dagar.
så fint skrivet. Igenkänningsfaktor hög ;) (och så vackra namn!)