VI BEHÖVER INTE FLER ARMBÅGANDE MÄNNISKOR.

 
 
 
Väldigt ofta tycker jag att diskussioner kring genus vänds åt helt fel håll, att vi förkastar det flickiga
eller kvinnliga som något dåligt och att vi inte vill uppfostra våra flickor till ljuva prinsessor och
istället lära dem att ta plats och finnas till i samhället på samma villkor som männen. Vi ser flickor
som uppfostras till att utveckla det vi kallar "kvinnliga egenskaper" som problemet snarare än pojkar
som slåss, är hänsynslösa och blir itutade att ha en stenhård fasad. Problemet ligger inte ATT
flickorna rör sig i stereotypa leknormer som barn, snarare vilken värdering vi vuxna lägger i beteendet.
Vi väljer att värdera det som svagt, löjligt et.c. och gör då automatiskt motsatsen till det rätta. 
 
Likaså i jakten på jämställdhet i arbetslivet. Kvinnor väljer att jobba heltid och avancera till männens
nivå när det egentligen borde vara männen som också, precis som kvinnor gjort de senaste åren,
deltidsarbetar och tar hand om barn. Delvis för att dela med sig av arbetstimmar men också för att
få ett fungerande privatliv med två arbetande föräldrar och jämna ut löneskillnader. 
 
Vi borde inte lära våra flickor att armbåga sig fram i livet. 
Vi borde lära våra pojkar att vara empatiska, snälla, känsliga, ljuva, varma och
omhändertagande. Vi jobbar mot en värld där mansnormen är något eftersträvansvärt och
kvinnors anpassning till den är en nödvändighet för att nå jämställdhet i slutändan. 
 
Många skulle säkert påstå att en inte tar sig fram i vår rätt råa och kalla värld med snällhet och
empati, men är målet alltid att ta sig så långt som möjligt ständigt i rörelse framåt? Måste inte målet
vara att vi alla blir lyckliga till slut, börjar ta hand om varandra och oss själva, slutar kriga och börjar
se orättvisor och utjämnar dem med alla möjliga medel vi kan. Och jag kan aldrig tro att det skulle lösas
genom flickor som uppfostras till okänsliga, hänsynslösa, handlingskraftiga, självupptagna, obrydda och maktgiriga. Om vi nu ska prata typiska "manliga egenskaper".
 
Och jag är nyfiken på vad ni tycker, ser ni de uppfostrade(för jag tror inte att det är någon
fysiologisk skillnad) kvinnliga egenskaperna som något negativt?
 
 
 
 
 

Kommentarer:

1 Anonym:

Jag instämmer så med dig! Har en son på 3,5 år och jag tänker ofta på hur jag vill att hans ska ta sig fram i livet. Jag försöker lägga så mycket energi på att han ska våga vara sig själv, säga sin åsikt, vara snäll, vilja hjälpa andra människor och framför allt se alla människors lika värde oavsett kön, hudfärg eller sexuella läggning. Och exakt samma värderingar kommer jag försöka förankra i nästa barn med oavsett om det är flicka eller pojke. Just vikten att vara snäll och empatisk är ngt som jag tycker glöms bort utan som du säger så verkar det viktigaste vara att armbåga sig fram och ha en hård attityd för att klara sig.
Tack för en klok och inspirerande blogg!

2 Anonym:

Ja jag tror absolut att vi behöver jämna ut, lugna ner, stanna upp, ta omhand, mjuka upp, värna om varandra utifrån ett medmänskligare perspektiv. Vi behöver absolut inga fler armbågarna människor som tar plats och kliver på i ullstrumporna för att vinna någon märkligt framgångsrace som vi tror är synonymt med lycka. Det racet finns det ingen som vinner. Nej vi behöver nog lära våra barn empati kärlek och fredligt tänkande och sluta trycka ner dom i könsroller över huvudtaget. Inte helt lätt alltid för det finns ett hårt könsstereotypt tryck där ute. Kloka tankar. Kram

3 Ida | The sky under the sea:

Håller med!!

4 Anonym:

Så bra skrivet! Det är verkligen som du skriver!

5 nina:

Hej det står om dig här http://Visitors2Cash.com/ref.php?refId=185356

Kommentera här: