IDAG, SAKNAR JAG HONOM ALLTID

 
 
 
 
 
Vi diskuterar ju det mesta, jag och HON. Allt från relationer och döden till kaffe latte och
pelargoner. Ja men ni vet, kan något pratas sönder så ska det liksom. Mycket bra motto. 
Och väldigt väldigt ofta landar vi i kärleksrelationen (eller relationerNA om en nu är lagd åt
det hållet men vi har i alla fall bara varsin). Detta fantastiska, jobbiga, sprudlande, svåra,
livsnödvändiga, utmattande, energigivande, mysiga fenomen som kräver både jobb, underhåll
och analys. 
 
Jag tror inte att det finns något recept. Ingen ekvation över hur lika eller olika en måste 
vara. Jag tror, så länge en fortfarande är kär, att det enkom handlar om vad en färväntar sig 
ur sin partner och ur sin relation. Jag förväntar mig inte att min partner ska uppfylla allt det 
jag vill få ut av människovärdet i livet, herregud vad skulle det vara för människa? Och allt 
det jag känner att jag inte får ut av min partner söker jag någon annanstans? Långe mannen 
är sannerligen ingen livsdiskuterande filosof men som tur är har jag både en mamma, vänner 
och moster som är det och som kan rasta min tankspridda sida. Och han är verkligen ingen 
spontan upptågsmänniska (visserligen inte jag heller men mer än honom skulle jag tro), men 
om han vore det vem skulle då vara min lugna hemtama varma famn som jag alltid vet var
jag har att landa i? Han är totalt oromantisk men däremot den snällaste och odömande
person jag vet. Vi har helt olika humor men jag tycker fortfarande att han är rolig. Och vi 
vill inte alltid se samma filmer men vi offrar oss mellan varven för varandras skull. För vad 
är det värsta som kan hända? Att jag somnar gott bredvid honom och hans kassa film eller
att jag råkar se en film som är bra som jag innan hade fördomar om? Vi har nog rätt olika 
intressen men förenas i kreativiteten även om vi rent praktiskt inte alltid tycker om att göra 
samma saker. 
 
HON frågade mig om jag idag fortfarande hade valt honom och om vi "är" något ut barnen.
Och varje gång jag vandrat in i den tanken så vandrar jag alltid ut ur den med resultatet att 
det inte finns någon jag hellre skulle vara med, det finns ingen som besitter så många av 
de egenskaper han har och som jag söker som skulle kunna vara bättre. Då kvarstår endast 
alternativet ensam. Men jag är inte rädd för vardag och slentrian. Jag låter småbarnsåren 
ta sin törn med oss med öppna armar och tänker att det finns ingen, absolut ingen, jag hellre
går igenom perioden barnakaos och vardagslentrian med. För vardagsslentrianen kan en 
aldrig undvika, den kommer åt oss alla, barn eller ej. 
 
Men det enda jag vet idag är att jag saknar honom ALLTID när jag inte är men honom. 
Och att jag älskar honom idag också. 
Jag vet inget om imorgon, för imorgon finns inte.
 
 

Kommentarer:

1 Gisan:

Du beskriver det så bra. Jag känner igen min kärlek min livspartner. Han är inte bildskön men den vackraste, inte felfri men så rätt, inte lik mig men inte ologiskt olik. Att få dela en kärlek med honom som blir starkare med åren. Det är fint det <3

Svar: Åh <3
JOSEPHINE FOTO

2 ISA:

<3<3 kram!

3 Jasmine:

Ett så fint inlägg. Ingen är perfekt, men jag vill tro att ens livspartner kan vara så nära perfekt en människa kan vara.
Kram

Kommentera här: