I lördags var det hans dag, mitt Silvertuffs.

Han som tog världen med storm under lugna omständigheter ur "magluckan" den där oerthört 

varma 28:e maj för fyra år sedan. Av oss så välkommen men själv inte riktigt redo. Men det 

där ordnade ju sig och idag är han alltid redo för det mesta. Alltid med inställningen "ja det kan

jag väl" och "varför inte?" till livet i stort. Och jag älskar just det där med honom, kanske för att 

jag känner igen det så mycket i mig själv, att varför inte? Livet är kort, så varför inte?

 

Världens bästa tankevurpslösare och inställning till både de stora och små sakerna i livet, varför inte?

 

 

 

 

 

 

Och han var nöjd över att ha fått bjuda in lagom få vänner från gatan, en glasstågstårta och 

allt som stod på önskelistan förutom permobilen då. Så nu är han både ett par klackskor och 

en himla massa "coolt lego" rikare.