STORM UTE, HARMONI INNE

 
 
 
Det är ju något alldeles magiskt att sitta på andra sidan rutan från en storm och ett regn som 
liksom lagt sig horisontellt. Även det inte alls är lika ovädrigt idag som gårdagen så känns det 
ände så härligt när septemberregnet kommer och går och inte kan bestämma sig. Och idag lever
vi sista september, och en undrar ju hur september kunde försvinna utan att jag blev varse om det.
Fast äsch så klyschigt, sådär säger vi ju i alla månadsskiften. Men den kom och den gick. Jag
blev 28, min pappa 50, orangeriet började muras, Långe mannen blommade ut igen som om han
för första gången på länge kunde andas ordentligt och jag slog något slags rekord i chipsätande.
 
Men vänner vänner,
vi har fredag idag och oktober väntar runt hörnet. Runt mitt hörn en 50-årsfest med älskade från
Dalarna och en långtur för att tömma det sista ur ett hus som tappat sin själ till himlen och bara 
är ett skal. Ett skal som ska fyllas med nytt liv. 
 
Och tänk han då,
att han lunkat runt med sitt lika lugna tempo som sinne i ett halvt liv och förgyllt vår slitna 
jordskorpa. Han som aldrig pratar illa om någon i onödan och som kan citera bibeln trots 
att han är den mest okristna person jag känner. Just baraför att han kan precis allt. Han som 
säger "nej det har jag aldrig gjort men det kan jag säkerligen hjälpa dig med, vi lär oss
tillsammans". Han som kan jobba utan mat tills svetten lackar om det behövs för att sedan
vara bäst i hela världen på att lata sig. Han som är den oknussligaste jag känner och tar 
ett barnbarn på varje axel och en i vagn och går in på Hemköp eller till parken utan någon
vidare eftertanke. Han som inte pratar vidare mycket men som kan ge de varmaste och 
mest omfamnande kramar i världen och bara kan ge de mest betryggande mmmmmm:et 
utan att forcera något annat när han inte har andra ord i det svåra.  
 
Han, min pappa. 
 
 
 
 

FRIMURARGÄNGET

 
 
 
 
 
Har ni sett va? 
Det vackraste frimurargänget i hela vida världen. Ibland tänker jag på när de kommer 
sitta där vid matbordet när de är 13,16 och 19. Kanske en septemberkväll då också.
Hur mycket testosteron som kommer slungas runt i min omloppsbana om dagarna. 
Men jag tänker också på han som precis lärt sig läsa. Som ligger i sängen om kvällarna
och ljudligt och långsamt bokstaverar korta meningar ur bebisböcker för att han kan
själv. Han som är den sköra av oss som gråter för det mesta och mest vill försöka 
passa in trots att jag mäker att han inte är som de andra. Han som kan komma hem 
lite låg för att klasskompisarna på gympan sagt att han har trosor på sig för att han inte 
har boxershorts. Som idag hellre gick i gummistövlar  istället för sina rosa tennisskor
han var så glad för när han köpte dom för att de stora barnen i skolan säger att han har
tjejskor. Han den lilla sköra, så känslig för intryck, som nyss lärt sig läsa.
 
Och så han, med förnöjsamhet från topp till tå. Som i timmar kan gå balansgång 
på vattenslangen, plocka sniglar i burk, vattna, gräva, bygga en legoborg och 
välja ut de allra vackraste stenarna. Helt ensam. Han som ibland tittar upp under 
sin långa lugg och säger "mamma man kan säga att du är som en nallebjörn för
du är alltid så himla varm och har en mjuk mage"
 
Och lilla solskenet, som driver runt och upptäcker och delar ut slängpussar till 
höger och vänster. Som dansar till av glädje när hans bröder dyker upp i dörren 
efter en dag borta. Som helst bara vill skuffas runt från famn till famn och bli 
älskad, skriker högt när det skymtas en skål med chips och kan sitta i evigheter
och pilla på alla hjälmar och diverse peruker på störebrödernas legogubbar. 
 
 
Dessa alltså, 
ibland tänker jag på dom. 
 
Runt ett bord med massa testosteron fladdrandes i luften. 
Men också på han som precis lärt sig läsa, han som går balansgång
på vattenslangen och han som driver runt med slängpussarna. 
 
Tänk att vi gjorde de här genierna,
han och jag <3
 
 
 
 

MÖDAN VÄRD

 
 
 
Det är så spännande att se muren och till vårt drömorangeri växa fram. Hur sten för sten 
putsas från det gamla murbruket och för att få nytt och bli ännu en pusselbit till vårt slutliga 
mål. Gamla tegelstenar som rasat från ett annat hus, en annan historia, och fallit rakt in 
i famnen på oss. I en famn det kommer vårdas och älskas. Varje tegelsten har varit med 
om så mycket men också mycket mer att komma. Som tomatodlingar, eftermiddagskaffe,
småkakor, skratt, barnkramar, saftspillning, julglöggen bredvid kaminen, rödvinskvällar med
klyftiga kvinnor, middagar, hämtsushi, stök, levande ljus, kvällsmörker, morgonljus, bråk,
småsinthet, chipsskålar och långa viktiga och oviktiga samtal. 
 
 
Det tar ohyggligt lång tid men det är värt varje liten pusselbit.