Ja men det är väl lite sådär med torsdagar. 

 

Att tröttheten och kaoset både inuti och utanpå går att undvika. Att det nästan går att 

skära med kniv genom den där känslan att en skolvecka ligger bakom oss och förväntan 

inför en ledig helg framför oss. Men det är ju något fint med det där också, när alla ändå 

spelar på samma trötta planhalva, en sänker kraven och liksom bara låter sig själv vara 

i den där tröttheten utan att febrilt försöka kravla sig upp.

 

Så, en trött torsdag. 

Vad är det att visa surläppen för?

 

Jag menar, jag har ju en Lille Glader som hållt ställningarna i köket 

och ett Silvertuft som hållt ställningarna i bara undisarna på altanen 

i solnedgången.