VÅRSALIGHETEN

 
 
 
 
 
Jag, som så många andra, har ett otroligt vårlängt nu. 
De dagarna när solen letar sig fram genom de kladdiga fönsterrutorna och de fina knirpiga 
tulpanerna som våra vänner kom med i lördags slagit ut sådär perfekt innan de vissnar bort 
så kan jag nästan känna den där saligheten igen. Vårsaligheten. 
 
 
 
 
 
 

FÖRLORAT SILVER

 
 
 
Ni känner ju mig vid det här laget, eller hur?
Ja men ni vet ju att jag helst vill att alla mina små gossebarn ska sporta en gullig Skorpan-page.
Men tyvärr får de såklart välja själva hur behåringen på huvudskorpan ska friseras. Så när denna
lilla klippvägrarn tog ton i helgen och bad om att plocka fram rakapparaten så var det bara för en
stöttande mor att ta fram ett fejkat leende. Så nu har det där silvertufset minskats rejält och ligger
i sopen. Vi sörjer tillsammans och fäller en tår, sedan går vi vidare och tittar på hur gullig han är ändå.
 
Okej?
 
Okej. 
 
 
 
 
 
 

FÖRKLÄTT I ENGAGERAD FÖRÄLDER

 
 

Tittar på och hummar när silvertufset bygger lego och läser rimlig right-on-spot-artikel i Metro. Om det nutida fenomenet "den ständigt kritiska skolföräldern". Den som vi av någon anledningen förväxlat med den engagerade. Nej okej jag är inte ute efter att sätta etiketter här men jag tycker mig se ett mönster i att ju mer arbetade och upptagen förälder desto mer måste kompenseras i form av ständig kritisering av allt från miljögifterna i gatufärgen som utgör skolgårdens hopppade till skolplanen. Allt förklätt i något slags engagemang för sitt barn. "Hej jag hinner inte fostra mitt barn själv och eftersom fritids gör det måste jag ställa orimliga krav på mitt barns fostrande huvudtillvaro". Dessutom har privatiseringen gjort råder en hård kall attityd i stil med "gör bättre annars flyttar jag mitt barn till en finare skola och till slut får ni stänga ner". Kan vi inte bara återgå till att ha tid att prata med våra barn, sitta ner och göra läxor, se till att de kommer i tid, komma ihåg frukt och gympakläder, ha en vänlig kommunikation med lärare, kunna vara med barnen i skolan om det behövs och vara hemma mer med barnen. Jag fattar att alla inte har möjlighet att vara hemma fulltid/halvtid men så många kan. Jag sitter med ett miljonbelånat hus och jag kan. I medelklassen är detta en solklar prioriteringsfråga och inte en fråga om ekonomisk möjlighet. Flygresor och nya bilar är en prioriteringsfråga och inte någon mänsklig rättighet för svennebananledet. "Men jag vill ju jobba heltid, jag älskar att jobba", ja fast någonstans när en väljer att yngla av sig så måste en också välja att till en viss grad åsidosätta sig själv. Vad är annars meningen? Okej, nu kommer ni gå hårt åt mig. Men shoot. 

 
 
 
Och just det vänner. Kom ihåg. Livsregeln nummer ett. 
Bortsett från, ha alltid chips hemma. 
När livet ger dig glåmighet och påsar under ögonen, ta bort!
 
Alltså ja jag vet, jag borde skriva en livsrådsbok.