Vi diskuterar ju det mesta, jag och HON. Allt från relationer och döden till kaffe latte och

pelargoner. Ja men ni vet, kan något pratas sönder så ska det liksom. Mycket bra motto. 

Och väldigt väldigt ofta landar vi i kärleksrelationen (eller relationerNA om en nu är lagd åt

det hållet men vi har i alla fall bara varsin). Detta fantastiska, jobbiga, sprudlande, svåra,

livsnödvändiga, utmattande, energigivande, mysiga fenomen som kräver både jobb, underhåll

och analys. 

 

Jag tror inte att det finns något recept. Ingen ekvation över hur lika eller olika en måste 

vara. Jag tror, så länge en fortfarande är kär, att det enkom handlar om vad en färväntar sig 

ur sin partner och ur sin relation. Jag förväntar mig inte att min partner ska uppfylla allt det 

jag vill få ut av människovärdet i livet, herregud vad skulle det vara för människa? Och allt 

det jag känner att jag inte får ut av min partner söker jag någon annanstans? Långe mannen 

är sannerligen ingen livsdiskuterande filosof men som tur är har jag både en mamma, vänner 

och moster som är det och som kan rasta min tankspridda sida. Och han är verkligen ingen 

spontan upptågsmänniska (visserligen inte jag heller men mer än honom skulle jag tro), men 

om han vore det vem skulle då vara min lugna hemtama varma famn som jag alltid vet var

jag har att landa i? Han är totalt oromantisk men däremot den snällaste och odömande

person jag vet. Vi har helt olika humor men jag tycker fortfarande att han är rolig. Och vi 

vill inte alltid se samma filmer men vi offrar oss mellan varven för varandras skull. För vad 

är det värsta som kan hända? Att jag somnar gott bredvid honom och hans kassa film eller

att jag råkar se en film som är bra som jag innan hade fördomar om? Vi har nog rätt olika 

intressen men förenas i kreativiteten även om vi rent praktiskt inte alltid tycker om att göra 

samma saker. 

 

HON frågade mig om jag idag fortfarande hade valt honom och om vi "är" något ut barnen.

Och varje gång jag vandrat in i den tanken så vandrar jag alltid ut ur den med resultatet att 

det inte finns någon jag hellre skulle vara med, det finns ingen som besitter så många av 

de egenskaper han har och som jag söker som skulle kunna vara bättre. Då kvarstår endast 

alternativet ensam. Men jag är inte rädd för vardag och slentrian. Jag låter småbarnsåren 

ta sin törn med oss med öppna armar och tänker att det finns ingen, absolut ingen, jag hellre

går igenom perioden barnakaos och vardagslentrian med. För vardagsslentrianen kan en 

aldrig undvika, den kommer åt oss alla, barn eller ej. 

 

Men det enda jag vet idag är att jag saknar honom ALLTID när jag inte är men honom. 

Och att jag älskar honom idag också. 

Jag vet inget om imorgon, för imorgon finns inte.