Tittar på och hummar när silvertufset bygger lego och läser rimlig right-on-spot-artikel i Metro. Om det nutida fenomenet "den ständigt kritiska skolföräldern". Den som vi av någon anledningen förväxlat med den engagerade. Nej okej jag är inte ute efter att sätta etiketter här men jag tycker mig se ett mönster i att ju mer arbetade och upptagen förälder desto mer måste kompenseras i form av ständig kritisering av allt från miljögifterna i gatufärgen som utgör skolgårdens hopppade till skolplanen. Allt förklätt i något slags engagemang för sitt barn. "Hej jag hinner inte fostra mitt barn själv och eftersom fritids gör det måste jag ställa orimliga krav på mitt barns fostrande huvudtillvaro". Dessutom har privatiseringen gjort råder en hård kall attityd i stil med "gör bättre annars flyttar jag mitt barn till en finare skola och till slut får ni stänga ner". Kan vi inte bara återgå till att ha tid att prata med våra barn, sitta ner och göra läxor, se till att de kommer i tid, komma ihåg frukt och gympakläder, ha en vänlig kommunikation med lärare, kunna vara med barnen i skolan om det behövs och vara hemma mer med barnen. Jag fattar att alla inte har möjlighet att vara hemma fulltid/halvtid men så många kan. Jag sitter med ett miljonbelånat hus och jag kan. I medelklassen är detta en solklar prioriteringsfråga och inte en fråga om ekonomisk möjlighet. Flygresor och nya bilar är en prioriteringsfråga och inte någon mänsklig rättighet för svennebananledet. "Men jag vill ju jobba heltid, jag älskar att jobba", ja fast någonstans när en väljer att yngla av sig så måste en också välja att till en viss grad åsidosätta sig själv. Vad är annars meningen? Okej, nu kommer ni gå hårt åt mig. Men shoot.