Jag har alltid tyckt att det är viktigt och fint för själen att uttala sina drömmar högt. Högt för sig

själv och högt för universum. För ungefär ett år sedan, när våren gjorde entrè förra året, så var jag 

helt fast besluten om att jag visste vad jag ville. Vad en av mina drömmar handlade om. Den var

vida uttalad och något som jag tror väldigt många vill idag. Jag ville jobba med min konst. Jag ville

att det som var mitt hjärtas lust också skulle vara det som jag tjänade mitt uppehälle på. 

Och jag tror inte att jag är ensam om att just den drömmen. Att få vara min egen chef, bestämma 

mina egna arbetstider och framför allt jobba med det som en älskar allra mest att göra. 

 

På vårkanten var jag glad och lycklig över att barnen avlöste varandra i Vita huset för att deras 

föräldrar tyckte att just jag var den som bäst kunde föreviga deras barn och för att jag visste att

jag väntade en sommar med bröllopspar som uppskattade min konst precis lika mycket som 

jag och som dessutom ville betala för den. Och från början handlar ju allt om den där passionen.

Den som gör en berusande och som får en att glömma tid och rum, precis just de där känslorna 

en "hobby" ska handla om. Ju längre in på sommaren jag kom och dessto fler och fler fyllda, tömda 

och åter fyllda minneskort jag hade bakom mig, dessto mer kände jag hur passionen avtog. Jag var 

inte längre exalterad över jakten på den där perfekta bilden på varje okänt barn som trampade in på 

min tröskel. I slutet av sommaren gjorde det ont i mig när jag satt inne framför ett redigeringsprogram

(med i ärelighetetens namn lite prestationsångest också) medan mina barn var på badstranden med

Långe mannen.  Jag ville ha alla möjligheter att vara där med dom. När hösten kom märkte jag hur jag 

instinktivt ville tacka nej till varenda bokning som trillade in i min mail och jag ville inte alls packa med

mig kameran i mitt eget privata syfte längre, då förstod jag att det fanns ingen passion kvar. Och då

valde jag mellan att få jobba med något som jag absolut tyckte var ganska kul fortfarande eller ha

kvar den där passionen för min egen skull. Den som får mig att tappa tiden och vilja göra vårskrik

varje gång. Det var helt enkelt viktigare för mig att behålla det där som berusar mig än att få driva

eget företag.

 

Och ja om en nu inte vill jobba för ett självförsörjande liv utanför systemet så måste en ju tjäna 

sitt uppehälle på något sätt, det är ju såklart ett faktum. Men som småbarnsförälder så insåg jag 

att jag hellre gör det för någon annan på deltid där jag slipper ansvaret över arbetssituationen och

bara kan gå hem och där jag inte har dåligt samvete över att jag faktiskt KAN välja att vara med

mina barn och jobba på t.ex. kvällstid.

 

Vad jag vill säga egentligen är att det också kan vara så himla skönt att ta reda på vad som faktiskt 

INTE är saker en drömmer om. I en tid där det pratas drömmar och mål i parti och minut och där det 

dessutom är lätt att förvilla sig i att en dessutom vill samma sak som alla andra så kan just det där 

att sätta sina ickedrömmar på pränt inte vara helt fel. Och i vår entreprenörstid så är det lätt att även

själv tro att om en på något sätt utövar kultur eller kreativitet på annat sätt också ska vilja arbeta med det.

 

När brevet från skatteverket i början av denna vår damp ner där de bekräftade att mitt företag inte 

längre fanns så var det bara en sådan otrolig lättnad. Kanske drömmer jag om just detta igen

om 20 år eller i en helt annan situation i livet när mina barn inte längre är små. Men tills dess, 

ja då finns bara min konst till för mig och min berusning.