FÖRKLÄTT I ENGAGERAD FÖRÄLDER
Tittar på och hummar när silvertufset bygger lego och läser rimlig right-on-spot-artikel i Metro. Om det nutida fenomenet "den ständigt kritiska skolföräldern". Den som vi av någon anledningen förväxlat med den engagerade. Nej okej jag är inte ute efter att sätta etiketter här men jag tycker mig se ett mönster i att ju mer arbetade och upptagen förälder desto mer måste kompenseras i form av ständig kritisering av allt från miljögifterna i gatufärgen som utgör skolgårdens hopppade till skolplanen. Allt förklätt i något slags engagemang för sitt barn. "Hej jag hinner inte fostra mitt barn själv och eftersom fritids gör det måste jag ställa orimliga krav på mitt barns fostrande huvudtillvaro". Dessutom har privatiseringen gjort råder en hård kall attityd i stil med "gör bättre annars flyttar jag mitt barn till en finare skola och till slut får ni stänga ner". Kan vi inte bara återgå till att ha tid att prata med våra barn, sitta ner och göra läxor, se till att de kommer i tid, komma ihåg frukt och gympakläder, ha en vänlig kommunikation med lärare, kunna vara med barnen i skolan om det behövs och vara hemma mer med barnen. Jag fattar att alla inte har möjlighet att vara hemma fulltid/halvtid men så många kan. Jag sitter med ett miljonbelånat hus och jag kan. I medelklassen är detta en solklar prioriteringsfråga och inte en fråga om ekonomisk möjlighet. Flygresor och nya bilar är en prioriteringsfråga och inte någon mänsklig rättighet för svennebananledet. "Men jag vill ju jobba heltid, jag älskar att jobba", ja fast någonstans när en väljer att yngla av sig så måste en också välja att till en viss grad åsidosätta sig själv. Vad är annars meningen? Okej, nu kommer ni gå hårt åt mig. Men shoot.
Och just det vänner. Kom ihåg. Livsregeln nummer ett.
Bortsett från, ha alltid chips hemma.
När livet ger dig glåmighet och påsar under ögonen, ta bort!
Alltså ja jag vet, jag borde skriva en livsrådsbok.
Håller med, all forskning tyder på att barn mår bättre av att vara med sina föräldrar än på dagis eller på fritids långt efter skoltid, särskilt när de är små. Det finns ingen exakt ålder men det handlar om att barnen själva ska få utforska världen med föräldrarna/föräldern som en trygg bas att kunna återvända till, inte att mamma/pappa helt plötsligt är borta hälften av den vakna tiden och alltså inte går att få stöd hos just då. Det där utforskandet och minskandet av beroende brukar börja vid 2-3 års ålder och många förväxlar det med trotsighet när det egentligen handlar om att testa saker på egen hand och bli en egen individ. Det är en del i den naturliga utvecklingen men många föräldrar har svårt för det av någon anledning, kanske de saknar sina barn och försöker kompensera med att behandla dem som mindre än vad de är längre än nödvändigt?
Tyvärr hänger de flesta föräldrar inte med i forskningsdebatten och lyssnar inte ens på sig själva och lämnar gråtande barn på dagis fast de inte vill för "de måste socialiseras", vad det nu betyder. Så länge inte föräldern har någon grav funktionsnedsättning som gör det omöjligt för barnet att få mänsklig kontakt i hemmet är det inga problem, det har inte de flesta föräldrar. Dessutom innebär inte att vara hemma att förälder och barn blir totalt isolerade: släktingar, vänner och bara att vara bland människor i en affär/park är en lärande situation för barn. Föräldrar som inte tröttar ut sig på jobbet har mer ork och tid att besöka andra tillsammans med barnet/barnen.
Min analys av det hela är att folk är för rädda för att göra fel och alltså gör de bara som de själva blev behandlade som små och "som man ska" även om de inte riktigt är medvetna om det. Varför de är rädda är lite svårare att reda ut men barn med skadad anknytning blir tillslut vuxna med skadad anknytning och tillhörande beteendestörningar. Kanske låter brutalt om man är ovan vid det akademiska språket tillhörande psykologin men det är alltså ingen förolämpning eller illa menat även om det kan göra ont att läsa.
Ovanstående förutsätter såklart att föräldern inte misshandlar sitt barn, varken fysiskt eller psykiskt.