Det är ju något alldeles magiskt att sitta på andra sidan rutan från en storm och ett regn som 

liksom lagt sig horisontellt. Även det inte alls är lika ovädrigt idag som gårdagen så känns det 

ände så härligt när septemberregnet kommer och går och inte kan bestämma sig. Och idag lever

vi sista september, och en undrar ju hur september kunde försvinna utan att jag blev varse om det.

Fast äsch så klyschigt, sådär säger vi ju i alla månadsskiften. Men den kom och den gick. Jag

blev 28, min pappa 50, orangeriet började muras, Långe mannen blommade ut igen som om han

för första gången på länge kunde andas ordentligt och jag slog något slags rekord i chipsätande.

 

Men vänner vänner,

vi har fredag idag och oktober väntar runt hörnet. Runt mitt hörn en 50-årsfest med älskade från

Dalarna och en långtur för att tömma det sista ur ett hus som tappat sin själ till himlen och bara 

är ett skal. Ett skal som ska fyllas med nytt liv. 

 

Och tänk han då,

att han lunkat runt med sitt lika lugna tempo som sinne i ett halvt liv och förgyllt vår slitna 

jordskorpa. Han som aldrig pratar illa om någon i onödan och som kan citera bibeln trots 

att han är den mest okristna person jag känner. Just baraför att han kan precis allt. Han som 

säger "nej det har jag aldrig gjort men det kan jag säkerligen hjälpa dig med, vi lär oss

tillsammans". Han som kan jobba utan mat tills svetten lackar om det behövs för att sedan

vara bäst i hela världen på att lata sig. Han som är den oknussligaste jag känner och tar 

ett barnbarn på varje axel och en i vagn och går in på Hemköp eller till parken utan någon

vidare eftertanke. Han som inte pratar vidare mycket men som kan ge de varmaste och 

mest omfamnande kramar i världen och bara kan ge de mest betryggande mmmmmm:et 

utan att forcera något annat när han inte har andra ord i det svåra.  

 

Han, min pappa.