Jag minns att jag som liten alltid älskade kvällarna hos oss. Den där tiden innan sängtid 

när alla var trötta och satt samlade runt bordet med tända ljus i pyjamas för att äta kvällsmat.

Den där stunden när jag och mina syskon kröp till korset med ourplockade gympapåsar som

möglat på våra rum, lappar om skolutflykter vi glömt ge mamma och dividering om vem som

skulle behöva gå ut och mata kaninen i sängen. 

 

Idag älskar jag kvällarna om möjligt ännu mer, när jag är den vuxna som får duka fram knäckebrödet

och majskolvarna, tända ljusen och få lyssna på historier om förskolekompisarnas nya cyklar och 

huruvida spindelmannen har obegränsat med sprutande spindelnät i sin dräkt. 

 

Ännu är inte kvällarna mörka när vi samlas runt bordet med röda och kalla kinder efter

cykelturer och kojbyggen. Men jag längtar så febrilt efter de mörka kvällarna.