Jag tänker ibland på, eller egentligen ganska ofta, hur mitt unga moderskap "räddat"

mig. Hur mina barn tidigt fick mig att fokusera på allt som är viktigt på riktigt. 

Jag förstår att det måste låta klyschigt för alla utan barn att ständigt få höra från 

föräldrar att när de fick barn insåg det vad som är viktigt i livet, men detta är ju alltid 

den enskilda individens sanning. Även alla utan barn vet ju sin sanning om vad som är

viktigast i deras liv. Jag vet ju såklart aldrig hur mitt liv och mitt fokus i livet skulle sett 

ut om jag inte hade haft barnen. Mitt tidiga moderskap har fått mig att fokusera på tiden,

tiden med barnen, med mig själv och med livet. Mitt tidiga moderskap har fått mig att 

se det lilla vackra i livet, det där vi annars missar i all stressighet som endast kan lugnas

av ett par kladdiga bebishänder ett värmande "mamma jag älskar dig"  eller en fyraårings 

tankar och funderingar om livet och den värld som pågår runt oss. De gör mig levande och 

gör mig precis till den människa jag vill vara.