JAG MÅSTE FÅ LITA PÅ LIVET
Det är bara liljorna och jag som äter frukost idag, bara vi och tystnaden.
Vi träffas inte så ofta på morgonen jag och tystnaden, livet blir ju lätt så med två
vildvittror som snabbt saknar den där värmen som försvinner ur sänghalmen när
jag smidigt (så smidigt en nu kan med med kompis i magen som växer sig allt
större för varje dag) tar mig upp när klockan ringer. Men mötet blir dessto mer
angenämt när vi väl ses.
Det verkar som att många tycker att vi är galna som ger upp vårt hem innan vi ens har
någonannanstans att packa med vårt liv och kila vidare till, ja för det är ju så att vi tar ett
stort hopp nu. Vi säljer vår plats på jorden utan att ha köpt en ny trygg borg. Men det ordnar
sig till slut. För när allt kommer omkring så är det ju vi tillsammans som är vår trygga borg.
Och för mig är det så viktigt att ibland lita på livet och det är precis vad vi gör just nu.
Vi vet var vi är på väg och då vet universum det. Jag har fullkomlig tillit.
Så jag vandrar vidare på samma kullerstensgator till jobbet, i samma gamla trasiga skor,
i klänningar som fladdrar i vinden med bara lite mindre plats över än vanligt. Jag vandrar
fortfarande lika trygg men med lite mer vemod i hjärtat. Sådär som livet kan vara.
Att ha tillit i fickor är det bästa sättet att möta livet på...allt är exakt som det ska och allt blir som det är tänkt...
(*sjunger på bästa Cornelis-vis...somliga går med tramsiga skor..*)
Tjipp tjopp och love