De tog med sig Långe mannen de där två och lämnade mig och min Lille Glader i ett tyst 

Vita huset för att inte komma tillbaka förrän om några dagar. Så här ska vi vandra runt på 

den knarrande vitmålade gamla fiskbensparketten i några dagar i vår ensamhet.

Hela livet blir att kännas tomt och ödsligt när de försvinner samtidigt som det känns fint

att få några dagar bara jag och han, min minsta och förmodligen sista, innan vardagen med

Långe mannens arbete och min vardag som ensam trebarnsmor på dagarana ska dra igång.  

 

Jag tänker att jag ska hinna lukta på honom, titta på honom, inte laga en enda vettig middag, promenera,

sova, dricka ett glas rödvin, skriva noveller, börja måla, se om Amelie från Montmartre och Cornelis, 

läsa, äta chips, bada och lyssna på poddar. 

 

Men jag kommer förmodligen tänka att jag ska städa men strunta i det, sitta och titta apatiskt in i

väggen när det är tyst, irrirtera mig över uppblåsbara badkrokodiler och cykelhjälmar som ligger

utspridda på gården, snabbduscha, tvätta smutsiga små kalsonger, gråta av saknad efter mina

älskade och titta på en gammal repris av Hem till gården.