DE LÄMNADE OSS

 
 
 
 
 
 
De tog med sig Långe mannen de där två och lämnade mig och min Lille Glader i ett tyst 
Vita huset för att inte komma tillbaka förrän om några dagar. Så här ska vi vandra runt på 
den knarrande vitmålade gamla fiskbensparketten i några dagar i vår ensamhet.
Hela livet blir att kännas tomt och ödsligt när de försvinner samtidigt som det känns fint
att få några dagar bara jag och han, min minsta och förmodligen sista, innan vardagen med
Långe mannens arbete och min vardag som ensam trebarnsmor på dagarana ska dra igång.  
 
Jag tänker att jag ska hinna lukta på honom, titta på honom, inte laga en enda vettig middag, promenera,
sova, dricka ett glas rödvin, skriva noveller, börja måla, se om Amelie från Montmartre och Cornelis, 
läsa, äta chips, bada och lyssna på poddar. 
 
Men jag kommer förmodligen tänka att jag ska städa men strunta i det, sitta och titta apatiskt in i
väggen när det är tyst, irrirtera mig över uppblåsbara badkrokodiler och cykelhjälmar som ligger
utspridda på gården, snabbduscha, tvätta smutsiga små kalsonger, gråta av saknad efter mina
älskade och titta på en gammal repris av Hem till gården. 
 
Men ni vet, det är tanken som räknas.
 
 

Kommentera här: