ETT ÖDMJUKT TACK

 
 Ibland kommer det över mig. Att han fyller 5 år i år och att det var så längesedan jag var en gravid 20-åring som kände sig både lycklig, skiträdd, euforisk och ledsen. 94 kg tung vandrade jag Göteborgs gator fram med honom i min kropp, helt ovetande om vad som väntade mig. Ovetande om allt egentligen. Om all den kärlek som är så stor att jag ibland inte vet var jag ska göra av den och smyggråtandet från toaletten när det varit så jobbigt att jag velat fly från mitt eget liv. Om de gånger jag skulle få höra "mamma jag älskar dig alla dagar" och de gånger det skulle låta mer i stil med "mamma du är en dum tyranosauros". Ja tänk för 5 år sedan hade jag inte en aning om vad det var som jag aldrig någonsin skulle vilja leva utan. 

Idag när jag ser honom, han som är den mest diplomatiska dinosaurieexpert en mor någonsin skådat, så kan jag inte låta bli att undra. Undra vad precis just jag gjort för att få ha honom som min läromästare i livet? Jag kommer inte kunna lära honom mer på en livstid än vad han lärt mig om livet de senaste 4,5 åren. 

Jag tackar ödmjukast för honom!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

I DISENS GLANS

 
 Det är disigt idag. Låg dis över grå gator. Inte alls soligt och härligt likt i måndags när vi var i en liten del av slottskogen och rastade mungipor, kamera, kalla händer och konstnerven i solen. Fast jo det är härligt, det är det verkligen. Med eller utan sol. Jag känner att samtidigt som jag byter snörkängor mot nätta röda converse och tjockaste vinterjackan som jag haft sedan 9:e klass mot en tunnare så byts också jag ut. Mina tankar, känslor och steg känns så mycket lättare. Det försvinner grad för grad det där som januari och februari gör med mig. 

Ja härligt det är det bannemej, med dis över grå gator och mackor och termoskaffe i väskan på väg mot dagens destination. Och jag vet ju att solen väntar runt hörnet.