2016 IN ALL CRAPPYNESS

 
 
Ja vänner.
Bara närmare två veckor kvar av 2016. 
Hur har ert år varit?
 
 
Frågar ni mig (och det gör ni ju alltid) så här det varit det jobbigaste, slitigaste, sorgligaste och 
och mest utmanande av alla de 28 stycken jag levt. Trebarnschocken slog ut oss totalt, barnen 
förlorade sin farmor, sömnen har varit en bristvara, tiden har fullständigt fattats oss och allt har 
mest handlat om att räcka till åt alla håll. Jag känner fortfarande att vi lever i sviterna av "kämpa,
kämpa, kämpa". Kanske inte så konstigt eftersom det oftast inte är jobbigast att vara i kämpandet. 
I kämpandet så tänker en inte efter så mycket och mest gör det som måstes. När en sedan landar, 
faller tillbaka och inte måste kämpa på sammma sätt ja då faller såklart tröttman och orkeslösheten
på. Så fortfarande så känns det som att vårt 2017 ska handla om så lite så möjligt. Att hitta tillbaka 
till lugnet och tiden. Framför allt vill jag hitta tillbaka till den föräldraroll jag helt tappat. Mina barn har 
fullkomligt kvävt mig detta år. Så som det lätt blir när en umgås dygnet runt med en ettåring, fyraåring,
och sjuåring utan någon rimlig paus och återhämtning. Min titel som queen of tålamod och förståelse 
har avkrönts mig. Jag vill hitta tillbaka till både lusten och orken att vara den förälder jag både vill
vara med som jag också faktiskt innan varit stolt över att vara. 
 
 
Men visst har det här året kommit med fina saker. Annat kan jag inte säga. Men de hamnar 
ju tyvärr lite i skuggan av allt annat. Vi har börjat bygga på vårt drömorangeri, jag har lärt mig 
att leva ännu mer just nu än jag tidigare gjort och Långe mannen gavs möjligheten att ge sig
på nya arbetsutmaningar från och med nästa år. 
 
 
 
 
 
 
 
När vi vid samma tidpunkt förra året visste vilken tid vi stod inför var jag rädd att det skulle slita oss 
samman. Men tänk att vi klarade det. Tänk att han orkar med mig. Tänk att jag orkar med honom.
Tänk så mycket kroppsbehåring vi tillsammans besitter.
 
Om detta år gett oss något om något så är det definitivt att jag mer än någonsin 
känner att vi är ett dreamteam. 
 
 
 
 
 

SÖNDAGSLIVET

 
 
Ni vet när en haft en helg som lägger sig sådär som ett varmt täcke i magen men ändå
startar söndag med en liten ångestklump i magen. Men det kan få vara så. Ibland kan det 
helt enkelt bara få vara en söndag med lite svid i själen utan att det är någon större fara på
taket. Allt är okej. 
 
Ja allt är okej. 
För vi har sol som gör frosten alldeles glittrande, en timme extra, ett lager kvar att mura klart
idag och en planerad pastamiddag. Vad behöver en mer? Och när Långe mannen i eftermiddag
far iväg mot kvällsjobb så blir det bara jag och tystnaden när kvällen kommer. Kanske är det 
vad jag behöver en enkel lite svidig söndag när allt en vill är att vila och äta pasta. 
 
 
 

STORM UTE, HARMONI INNE

 
 
 
Det är ju något alldeles magiskt att sitta på andra sidan rutan från en storm och ett regn som 
liksom lagt sig horisontellt. Även det inte alls är lika ovädrigt idag som gårdagen så känns det 
ände så härligt när septemberregnet kommer och går och inte kan bestämma sig. Och idag lever
vi sista september, och en undrar ju hur september kunde försvinna utan att jag blev varse om det.
Fast äsch så klyschigt, sådär säger vi ju i alla månadsskiften. Men den kom och den gick. Jag
blev 28, min pappa 50, orangeriet började muras, Långe mannen blommade ut igen som om han
för första gången på länge kunde andas ordentligt och jag slog något slags rekord i chipsätande.
 
Men vänner vänner,
vi har fredag idag och oktober väntar runt hörnet. Runt mitt hörn en 50-årsfest med älskade från
Dalarna och en långtur för att tömma det sista ur ett hus som tappat sin själ till himlen och bara 
är ett skal. Ett skal som ska fyllas med nytt liv. 
 
Och tänk han då,
att han lunkat runt med sitt lika lugna tempo som sinne i ett halvt liv och förgyllt vår slitna 
jordskorpa. Han som aldrig pratar illa om någon i onödan och som kan citera bibeln trots 
att han är den mest okristna person jag känner. Just baraför att han kan precis allt. Han som 
säger "nej det har jag aldrig gjort men det kan jag säkerligen hjälpa dig med, vi lär oss
tillsammans". Han som kan jobba utan mat tills svetten lackar om det behövs för att sedan
vara bäst i hela världen på att lata sig. Han som är den oknussligaste jag känner och tar 
ett barnbarn på varje axel och en i vagn och går in på Hemköp eller till parken utan någon
vidare eftertanke. Han som inte pratar vidare mycket men som kan ge de varmaste och 
mest omfamnande kramar i världen och bara kan ge de mest betryggande mmmmmm:et 
utan att forcera något annat när han inte har andra ord i det svåra.  
 
Han, min pappa.