EN RIMLIG ONSDSAG

 
 
 
 
Fint med onsdag vänner, va? Denna ouppskattade mitt i veckan-dag. 
 
Jag ska spela in podd med min ömma moder och hänga på restaurang med 
approach mexikansk 20-talsbordell. Såklart. Vad annars?
Vem vill inte hylla den mexikanska bordellmamman anno 1918?
 
Men ännu viktigare, vad gör ni tro?
 
Nu ger vi oss ut i onsdag!
 
 
 
 

EVENTUELLA LÖFTEN

 
 
 
Okej, 
 
jag kan vid något vagt tillfälle eventuellt ha lovat den Långe att vi skulle bygga tillsammans idag. 
Evetuellt. Så nu står han där så exalterad att han inte kan kontrollera sin lycka i sin blå overall
i regnet och väntar på mig. 
 
Så, 
jag finns vid ute i ett regn vid ett halvbyggt gigantiskt växthus idag.
Om någon skulle undra. 
 
 
 
 

2016 IN ALL CRAPPYNESS

 
 
Ja vänner.
Bara närmare två veckor kvar av 2016. 
Hur har ert år varit?
 
 
Frågar ni mig (och det gör ni ju alltid) så här det varit det jobbigaste, slitigaste, sorgligaste och 
och mest utmanande av alla de 28 stycken jag levt. Trebarnschocken slog ut oss totalt, barnen 
förlorade sin farmor, sömnen har varit en bristvara, tiden har fullständigt fattats oss och allt har 
mest handlat om att räcka till åt alla håll. Jag känner fortfarande att vi lever i sviterna av "kämpa,
kämpa, kämpa". Kanske inte så konstigt eftersom det oftast inte är jobbigast att vara i kämpandet. 
I kämpandet så tänker en inte efter så mycket och mest gör det som måstes. När en sedan landar, 
faller tillbaka och inte måste kämpa på sammma sätt ja då faller såklart tröttman och orkeslösheten
på. Så fortfarande så känns det som att vårt 2017 ska handla om så lite så möjligt. Att hitta tillbaka 
till lugnet och tiden. Framför allt vill jag hitta tillbaka till den föräldraroll jag helt tappat. Mina barn har 
fullkomligt kvävt mig detta år. Så som det lätt blir när en umgås dygnet runt med en ettåring, fyraåring,
och sjuåring utan någon rimlig paus och återhämtning. Min titel som queen of tålamod och förståelse 
har avkrönts mig. Jag vill hitta tillbaka till både lusten och orken att vara den förälder jag både vill
vara med som jag också faktiskt innan varit stolt över att vara. 
 
 
Men visst har det här året kommit med fina saker. Annat kan jag inte säga. Men de hamnar 
ju tyvärr lite i skuggan av allt annat. Vi har börjat bygga på vårt drömorangeri, jag har lärt mig 
att leva ännu mer just nu än jag tidigare gjort och Långe mannen gavs möjligheten att ge sig
på nya arbetsutmaningar från och med nästa år. 
 
 
 
 
 
 
 
När vi vid samma tidpunkt förra året visste vilken tid vi stod inför var jag rädd att det skulle slita oss 
samman. Men tänk att vi klarade det. Tänk att han orkar med mig. Tänk att jag orkar med honom.
Tänk så mycket kroppsbehåring vi tillsammans besitter.
 
Om detta år gett oss något om något så är det definitivt att jag mer än någonsin 
känner att vi är ett dreamteam.