TISDAGAR MED TANKAR OCH TRATTISAR

 
 
Långe mannen tog de stora barnen och lämnade på skolor och förskolor och åkte till sin skäggfrisör. 
Kvar blev jag med Lille Glader, ljummet kaffe och frukostrester som i en lång parad mellan köksbord 
och diskbänk. Jag älskar den där mitt emellan-tystnaden som råder när det bara är jag och den Glade 
kvar för dagen. Men ganska snart dödar jag ofta den tysynaden med en sång, en podd eller radio. 
Jag borde lära mig att njuta av den mer. 
 
Idag går jag och tänker på om jag liksom tappat hoppet om det här mediet, fast jag tror inte det. 
Har ni det? Jag vill ju någonstans tro på det genuina, det genomarbetade och det långsamma. 
Men som småbarnsmamma är tiden knapp och värdefull, eller vad säger jag det är den väl för 
varenda kotte och inte bara en som passar smått, så blir de snabba medierna ett substitut. 
Både för kreativiteten, responsen, sociala kontakten och bekräftelsen. Men nej då, jag ska 
inte lämna min kreativitets mer genuian kanal. Jag menar hur kan en lämna människor som 
skrattar och tycker en är rolig och dessutom säger att en är bra ? Det går ju inte. Jag menar,
hur kan en tröttna på att ta kort på sitt eget sjuk i dåligt ljus med skruttig gammal kamera
och låtsas att en har precis så här städat. Det går ju inte. 
 
Men om ni undrar så finns jag mest på Instagram nu mer. @saligpralin
 
Och så tänker jag på att det är kul att ni också verkar vilja diskutera om den krititska föräldern
förklädd i engagemang. Så när vi är inne på tråden föräldrar som är hemma mer med sina barn 
vs. de som inte är det så tror jag att det är någonstans i jämställdhetskapen paragraf kvinnor 
vill också självförverkliga sig som det gått lite tokigt för barnen. För jag är team barn. Nej ni 
kan vara lugna jag kommer inte säga att modern tillhör hemmet, det kommer ni aldrig höra mig 
säga. Men hör mig säga, föräldern tillhör hemmet. Ja det kommer jag sticka ut hakan och säga
hur provocerande det en är för alla er som gjort valet två fulltidsarbetande föräldrar. Jag är ju 
också team jämställdhet som ni vet så om kvinnor vill ha ett arbetsliv, förverkliga sig själva  
o.s.v. så heja heja alla som vill det. Men där borde alternativet en pappa som är i hemmet in. 
Eller helt enkelt häflten var. Två deltidsarbetande. Jag söker efter nyanserna. 
Diskutera vidare!
 
Okej, det är tisdag vänner. Så jag och min otroligt nyanserade uppenbarelse 
har en dag att carpa och ett gäng trattisar att blötlägga till middagen. 
Vi ses. 
 
 

VÅRSALIGHETEN

 
 
 
 
 
Jag, som så många andra, har ett otroligt vårlängt nu. 
De dagarna när solen letar sig fram genom de kladdiga fönsterrutorna och de fina knirpiga 
tulpanerna som våra vänner kom med i lördags slagit ut sådär perfekt innan de vissnar bort 
så kan jag nästan känna den där saligheten igen. Vårsaligheten. 
 
 
 
 
 
 

JAG, HAN OCH KATTEN

 
 

Där han diskar. Där jag och katten står bredvid och tittar på. Där livet händer mest hela tiden. Där det alltid är överbelamrat med disk. Där vi alldeles i-landsmanérigt suckar över att det är jobbigt att plocka ur diskmaskinen. Där jag misslyckat och bränt mat och lagat lika mycket himmelskt. Där jag gömmer chips och godis för barnen. Vårt kök, det som jag egentligen aldrig tyckt så mycket om men som kommer få stanna ett tag till p.g.a fullt dugligt och jag är allergisk mot denna inredningshysteri där vi sliter ut några år gamla kök och badrum för att vi tröttnat eller suktar efter något nytt och populärt kakel. 

 
 
Jag har dock alltid älskat att diskbänken är framför ett fönster. Det är fasligt trevligt att ha en 
vacker vy när en mest gör tråkgörat i diskhon. Och förra året så målade vi även kaklet från 
terrakotta till vitt vilket också gjorde stor skillnad. Så ja jag ska fortsätta kväva den där instinkten
att vilja riva ut hela rasket tills det är mer fallfärdigt. Tills dess för vi fortsätta ändra det vi har
med små medel och bränna mat på fredagskvällarna.