ALLT DET DÄR SOM KÄNNS BEKANT

 
 
Jag väntar idag. Väntar på att tre dagar av tillsammanstid ska starta bortsett från ett 
snabbt jobb på söndag. Och tillsammanstid är ju inte densamma utan den där skäggige
som vi tycker om så mycket om och som är den bästa målvakten vi har eftersom han
täcker hela målet i vår trädgård. Jag går runt i de tunnaste haremsbyxorna, så tunna och
lätta att jag ibland får kika ner för att se så jag inte går runt och visar mig i den halva 
födelsekostymen av den tomma känslan. Jag vattnar hela trädgårdens grödor och det 
nya gräset som Långe mannen så omsorgsfullt lagt sin energi på de senaste veckorna.
Men mest väntar vi, som tillfälliga målvakter väntar vi på den bästa som ska svänga in 
med ett leende genom rutan på gården och fråga om han får vara med och vattna och 
om det inte är hans tur att vakta målet. Allt det där som känns så bekant.
 
Men det är många timmar kvar.
Så vi väntar. I målet, i rabatterna och i de obefintliga haremsbyxorna.
 
 
 
 
 
 
Och Silverpojken han väntar, väntar på att under morgondagen få kalasigt besök 
av människor vi alla tycker om och berätta med två små krokiga fingrar som tar 
ca 15 sekunder att fälla upp att han nu minsann fyllt "dåååå ååå". Och tills dess 
håller han sig sysselsatt med annat. 
 
 
 

DET VAR HANS DAG

 
 
Det var hans dag igår. Hans alldeles egna och bara den andra i raden han upplevt. 
Men när man inte ens kan knäppa brallorna själv så har man heller inga större 
anspråk på dagsaktiviteter(kalas väntar annan dag). Så vi lät familjens överhuvuvd
bestämma(jag ja, vem skulle det annars vara?! Möjligtvis den obstinata 4,5-åringen då)
Och min enfälliga röst föll på besök till vårt andra hem och lokala trädgårdsaffär, glassäteri, 
syskonsämja(ja men man kan väl alltid försöka med förslaget åtminstone) och grillning
med tillhörande bakpotatisskivor som är lika goda som enkla. Ja men se HÄR så lätt.
 
 
 
 
Men det sjöngs och öppnades paket lagom till frukost såklart. För frukost på sängen 
föll bort när jubilaren är den som väcker huset först. Störst succè gjorde några små
sketna studsbollar som var borttappade innan sista tuggan inmundigats på frukostmacka
och mitt kaffe kallnat i vanlig sedvana. Allt i vanlig ordning. 
 
 
 
 
 
Och vet ni, det var inte alls varmt trots att solen gärna ville få mig att tro det. 
Det var kallt och jag sportade runt i stickad tröja. Men det är okej, jag gillar ju
stickade tröjor.