ATT ÄLSKA JESSICA GEDIN

 
 
 
Så briljant va!
En indikation på hur galen träningsnormen blivit idag. Först sitter vi på våra arslen så 
mycket vi bara orkar sedan betalar vi multum per år för att springa halsen ur oss i 
inomhusluft på ett mekaniskt band. 
 
 

2016 IN ALL CRAPPYNESS

 
 
Ja vänner.
Bara närmare två veckor kvar av 2016. 
Hur har ert år varit?
 
 
Frågar ni mig (och det gör ni ju alltid) så här det varit det jobbigaste, slitigaste, sorgligaste och 
och mest utmanande av alla de 28 stycken jag levt. Trebarnschocken slog ut oss totalt, barnen 
förlorade sin farmor, sömnen har varit en bristvara, tiden har fullständigt fattats oss och allt har 
mest handlat om att räcka till åt alla håll. Jag känner fortfarande att vi lever i sviterna av "kämpa,
kämpa, kämpa". Kanske inte så konstigt eftersom det oftast inte är jobbigast att vara i kämpandet. 
I kämpandet så tänker en inte efter så mycket och mest gör det som måstes. När en sedan landar, 
faller tillbaka och inte måste kämpa på sammma sätt ja då faller såklart tröttman och orkeslösheten
på. Så fortfarande så känns det som att vårt 2017 ska handla om så lite så möjligt. Att hitta tillbaka 
till lugnet och tiden. Framför allt vill jag hitta tillbaka till den föräldraroll jag helt tappat. Mina barn har 
fullkomligt kvävt mig detta år. Så som det lätt blir när en umgås dygnet runt med en ettåring, fyraåring,
och sjuåring utan någon rimlig paus och återhämtning. Min titel som queen of tålamod och förståelse 
har avkrönts mig. Jag vill hitta tillbaka till både lusten och orken att vara den förälder jag både vill
vara med som jag också faktiskt innan varit stolt över att vara. 
 
 
Men visst har det här året kommit med fina saker. Annat kan jag inte säga. Men de hamnar 
ju tyvärr lite i skuggan av allt annat. Vi har börjat bygga på vårt drömorangeri, jag har lärt mig 
att leva ännu mer just nu än jag tidigare gjort och Långe mannen gavs möjligheten att ge sig
på nya arbetsutmaningar från och med nästa år. 
 
 
 
 
 
 
 
När vi vid samma tidpunkt förra året visste vilken tid vi stod inför var jag rädd att det skulle slita oss 
samman. Men tänk att vi klarade det. Tänk att han orkar med mig. Tänk att jag orkar med honom.
Tänk så mycket kroppsbehåring vi tillsammans besitter.
 
Om detta år gett oss något om något så är det definitivt att jag mer än någonsin 
känner att vi är ett dreamteam. 
 
 
 
 
 

D-VITAMINISTEN

 
 
Jag vet inte om jag ständigt går runt med ett D-vintaminöverskott men jag känner aldrig av den 
där vinterdeppen som alla pratar om. Jag kan nästan tvärt om känna att jag älskar de där 
gråmulna dagarna när ljuset aldrig ens når inomhuset. Jag ska skulle vilja vara drastisk och säga 
att det alltid är denna tiden på året som jag mår allra bäst, även om jag vet att jag i januari och 
februari alltid får lite svårare att andas. Men just nu. Oh!
 
 
 
 
 
 
Men okej, jag ljuger väl om jag inte blir lite nipprig av tanken på öppet fönster i sovrum i 
septembers första varma dagar. Ja då ljuger jag. 
 
 
 
 
Eller att minnet av han och jag plockar hallon på strå i solnedgången <3
 
 
 
 
 
 
Eller cerisa hortensior i full blom. 
 
 
 
 
 
 
Eller picknick på klipporna vid havet. 
 
 
 
 
 
Eller när jag klätt mig fin för att gå på Håkan-konsert med den Långe. 
 
 
 
 
 
 
Eller badade naken i vår lilla sjö. 
 
 
 
 
 
 
Eller varken barn eller vuxna behövde värst mycket kläder för att vara i utomhuset. 
Trappkaffet alltså <3
 
 
 
Men så har jag väl aldrig utgett mig för att vara vidare sanningsenlig heller. 
Men att fira fredag med bravur och äta chips. Det är baskemej något jag 
utgett mig för att vara ett proffs på. 
 
Så nu gör vi det. 
Vi tar fredagen. Men sång, dans, På spåret, tyllkjol och chips. 
Ja det gör vi.