TISDAGSPORTRÄTT

 
 
 
Det blev tisdag idag. Och ute ringlade äkta filmsnö för en stund. 
Jag kväver bort tankar på att jag går runt med en ständig känsla av att allt alltid hänger på mig. 
 
Så länge, 
ja då vankar jag runt i raggsockor och känner mig färgstark på utsidan. 
 
 
 
 
 

JAG ÄR SANNERLIGEN FÅNIG IBLAND

 
 
Att jag är bekväm både framför och bakom kameran är nog inget som undgått någon. 
Det kan nog av många uppfattas som fåfängt, självdistanslöst och fånigt att jämt och 
ständigt fotografera sig själv. Ja, so be it! Jag vill mest ha kul och måste liksom släppa
det faktum att folk inte tycker att jag jag någon självdistans. För frågar ni mig så är det 
precis just det jag har. För vet ni, livet är alldeles för kort för att ta sig själv på för stort 
allvar. Och till syven och sist så är min självdistans och min egen vetskap om den till 
för mig och endast mig. Jag vill fylla mitt liv med fåniga saker som gör mig glad. Ytliga 
saker som gör mig glad. Fåfänga saker som gör mig glad. Något måste väga upp allt 
det ofåniga, viktiga, komplexa och stundvis jobbiga som det innebär att leva. Livet.
 
Dessutom vill jag påstå att det gjort under för min självbild. Dels för att det gjort att jag 
har noll problem med att "vara ful" på bild idag. Och då menar jag vanligt ful och inte  
grimaserande och tillgjord. Men också för att även om jag porträtterar mig själv i fint
ljus med smickrande vinklar och poseringar i modellmanèr som framhäver en förskönad 
bild av den jag är i verkligheten så spelar det väl ingen roll om jag hoppsar runt på 
marken helt ovetandes om det. 
 
Tänk om jag ligger död och begraven om 3 månader, så glada mina barn skulle 
vara när de om 15 år sitter och tittar på alla miljorners bilder av mig och tänker 
"ja mamma hon var uppenbarligen stolt över sig själv i alla fall".
 
Jag vill fylla livet med fåniga och lättsamma saker, och jag är ju sannerligen fåning ibland. 
Så jag fyller upp mig själv med mig själv.