FÖRKLÄTT I ENGAGERAD FÖRÄLDER

 
 

Tittar på och hummar när silvertufset bygger lego och läser rimlig right-on-spot-artikel i Metro. Om det nutida fenomenet "den ständigt kritiska skolföräldern". Den som vi av någon anledningen förväxlat med den engagerade. Nej okej jag är inte ute efter att sätta etiketter här men jag tycker mig se ett mönster i att ju mer arbetade och upptagen förälder desto mer måste kompenseras i form av ständig kritisering av allt från miljögifterna i gatufärgen som utgör skolgårdens hopppade till skolplanen. Allt förklätt i något slags engagemang för sitt barn. "Hej jag hinner inte fostra mitt barn själv och eftersom fritids gör det måste jag ställa orimliga krav på mitt barns fostrande huvudtillvaro". Dessutom har privatiseringen gjort råder en hård kall attityd i stil med "gör bättre annars flyttar jag mitt barn till en finare skola och till slut får ni stänga ner". Kan vi inte bara återgå till att ha tid att prata med våra barn, sitta ner och göra läxor, se till att de kommer i tid, komma ihåg frukt och gympakläder, ha en vänlig kommunikation med lärare, kunna vara med barnen i skolan om det behövs och vara hemma mer med barnen. Jag fattar att alla inte har möjlighet att vara hemma fulltid/halvtid men så många kan. Jag sitter med ett miljonbelånat hus och jag kan. I medelklassen är detta en solklar prioriteringsfråga och inte en fråga om ekonomisk möjlighet. Flygresor och nya bilar är en prioriteringsfråga och inte någon mänsklig rättighet för svennebananledet. "Men jag vill ju jobba heltid, jag älskar att jobba", ja fast någonstans när en väljer att yngla av sig så måste en också välja att till en viss grad åsidosätta sig själv. Vad är annars meningen? Okej, nu kommer ni gå hårt åt mig. Men shoot. 

 
 
 
Och just det vänner. Kom ihåg. Livsregeln nummer ett. 
Bortsett från, ha alltid chips hemma. 
När livet ger dig glåmighet och påsar under ögonen, ta bort!
 
Alltså ja jag vet, jag borde skriva en livsrådsbok. 
 
 
 
 

REGNBÅGSREGELN

 
 
 
Stunden är inne, timmen är slagen, nu smäller det. 
 
Jag och Silverpojken landade nyss i Vita Huset efter en natt på tredje våningen i Majorna. 
Nu går det inte längre att skjuta upp projekt sluta amma så därför lämnade jag och mitt 
silvriga yrväder fortet för att underlätta när Lille Glader om nätterna går gråtande genom 
hela huset och letar efter mig. Så efter ett dygn på tredje våningen i Majorna så är vi
tillbaka och jag ser oerthört mycket fram emot att dela 90 cm bred skummadrass med 
Sprattlarn`Sparksson inatt medan Lille Glader och Den Långe frodar sig i 210 cm mjuk 
kontinental helt själva. 
 
Och ni vet ju regeln, while in town,
passa på att fynda regnbågsfärgade hängslen på Myrorna. 
Verkligen en rimlig regel. 
 
Men nu vänner så ska jag fritera falafel till de mina. 
Vad äter ni ikväll? 
 
 
 
 
 
 

I HÖGSTA YTLIGHETSGRAD

 
 
Igår var det söndag och en högst medioker dag. Det största som hände var att jag spillde 
blåbär på min nytvättade favorittröja och att jag bytte blöja med julservetterna eftersom både
tvättlappar och toapapper var slut. 
 
 
 
 
 
Men tydligen var vi glada ändå. 
 
 
 
 
 
 
 
Idag är det måndag och den tar vi såklart med leopard och kaffe. Kan inte tänka mig något 
mer rimligt. Och vi ska ta oss till badhuset och som vanligt med den här familjen när vi ska 
någonstans så känns det som att vi aldrig kommer iväg och att kaoset och svettmustaschen
bara växer sig större minut för minut. 
 
Livet på en pinne, livet på en måndag. 
 
De blir inte mer filosofiskt än så här vänner, men ta hand om er!