OM ICKEDRÖMMAR

 
(Ett axplock bilder från förra våren/sommaren)
 
Jag har alltid tyckt att det är viktigt och fint för själen att uttala sina drömmar högt. Högt för sig
själv och högt för universum. För ungefär ett år sedan, när våren gjorde entrè förra året, så var jag 
helt fast besluten om att jag visste vad jag ville. Vad en av mina drömmar handlade om. Den var
vida uttalad och något som jag tror väldigt många vill idag. Jag ville jobba med min konst. Jag ville
att det som var mitt hjärtas lust också skulle vara det som jag tjänade mitt uppehälle på. 
Och jag tror inte att jag är ensam om att just den drömmen. Att få vara min egen chef, bestämma 
mina egna arbetstider och framför allt jobba med det som en älskar allra mest att göra. 
 
På vårkanten var jag glad och lycklig över att barnen avlöste varandra i Vita huset för att deras 
föräldrar tyckte att just jag var den som bäst kunde föreviga deras barn och för att jag visste att
jag väntade en sommar med bröllopspar som uppskattade min konst precis lika mycket som 
jag och som dessutom ville betala för den. Och från början handlar ju allt om den där passionen.
Den som gör en berusande och som får en att glömma tid och rum, precis just de där känslorna 
en "hobby" ska handla om. Ju längre in på sommaren jag kom och dessto fler och fler fyllda, tömda 
och åter fyllda minneskort jag hade bakom mig, dessto mer kände jag hur passionen avtog. Jag var 
inte längre exalterad över jakten på den där perfekta bilden på varje okänt barn som trampade in på 
min tröskel. I slutet av sommaren gjorde det ont i mig när jag satt inne framför ett redigeringsprogram
(med i ärelighetetens namn lite prestationsångest också) medan mina barn var på badstranden med
Långe mannen.  Jag ville ha alla möjligheter att vara där med dom. När hösten kom märkte jag hur jag 
instinktivt ville tacka nej till varenda bokning som trillade in i min mail och jag ville inte alls packa med
mig kameran i mitt eget privata syfte längre, då förstod jag att det fanns ingen passion kvar. Och då
valde jag mellan att få jobba med något som jag absolut tyckte var ganska kul fortfarande eller ha
kvar den där passionen för min egen skull. Den som får mig att tappa tiden och vilja göra vårskrik
varje gång. Det var helt enkelt viktigare för mig att behålla det där som berusar mig än att få driva
eget företag.
 
Och ja om en nu inte vill jobba för ett självförsörjande liv utanför systemet så måste en ju tjäna 
sitt uppehälle på något sätt, det är ju såklart ett faktum. Men som småbarnsförälder så insåg jag 
att jag hellre gör det för någon annan på deltid där jag slipper ansvaret över arbetssituationen och
bara kan gå hem och där jag inte har dåligt samvete över att jag faktiskt KAN välja att vara med
mina barn och jobba på t.ex. kvällstid.
 
Vad jag vill säga egentligen är att det också kan vara så himla skönt att ta reda på vad som faktiskt 
INTE är saker en drömmer om. I en tid där det pratas drömmar och mål i parti och minut och där det 
dessutom är lätt att förvilla sig i att en dessutom vill samma sak som alla andra så kan just det där 
att sätta sina ickedrömmar på pränt inte vara helt fel. Och i vår entreprenörstid så är det lätt att även
själv tro att om en på något sätt utövar kultur eller kreativitet på annat sätt också ska vilja arbeta med det.
 
När brevet från skatteverket i början av denna vår damp ner där de bekräftade att mitt företag inte 
längre fanns så var det bara en sådan otrolig lättnad. Kanske drömmer jag om just detta igen
om 20 år eller i en helt annan situation i livet när mina barn inte längre är små. Men tills dess, 
ja då finns bara min konst till för mig och min berusning. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

DÅ VAR EN HELT ANNAN TID

 
 
 
 
 
En dag när skogen fortfarande knoppade så gifte sig det här magnifika paret. 
En dag som jag fick äran att föreviga och som ni ännu inte tagit del av.
 
 
 
 
 
 
 
 

SAKNADEN

 
 
 
I början av augusti gifte sig Manne och Lena, och snart är det dags för dem att återuppleva sin
stora dag mitt bland virvlande höstlöv och kvällsmörker. Jag tänkte vi skulle titta närmare på resten 
av denna dag lite senare. För just nu sitter jag försjunken framför en alldeles för stor bildskärm för 
mina ögons bästa några dagar tills detta jobb är färdigt. Så om ni de kommande dagarna får för lite
av mig(vilket ni självklart känner att ni får) här så vet ni var ni kan få mer av mig. Ja men precis jag
pratar om allas vårt suddiga mobilbildsharem Instagram. @josephinefoto
 
Och för bokning av er alldeles egan fotografering finns min portfolio och kontaktinfo HÄR