TISDAGAR MED TANKAR OCH TRATTISAR

 
 
Långe mannen tog de stora barnen och lämnade på skolor och förskolor och åkte till sin skäggfrisör. 
Kvar blev jag med Lille Glader, ljummet kaffe och frukostrester som i en lång parad mellan köksbord 
och diskbänk. Jag älskar den där mitt emellan-tystnaden som råder när det bara är jag och den Glade 
kvar för dagen. Men ganska snart dödar jag ofta den tysynaden med en sång, en podd eller radio. 
Jag borde lära mig att njuta av den mer. 
 
Idag går jag och tänker på om jag liksom tappat hoppet om det här mediet, fast jag tror inte det. 
Har ni det? Jag vill ju någonstans tro på det genuina, det genomarbetade och det långsamma. 
Men som småbarnsmamma är tiden knapp och värdefull, eller vad säger jag det är den väl för 
varenda kotte och inte bara en som passar smått, så blir de snabba medierna ett substitut. 
Både för kreativiteten, responsen, sociala kontakten och bekräftelsen. Men nej då, jag ska 
inte lämna min kreativitets mer genuian kanal. Jag menar hur kan en lämna människor som 
skrattar och tycker en är rolig och dessutom säger att en är bra ? Det går ju inte. Jag menar,
hur kan en tröttna på att ta kort på sitt eget sjuk i dåligt ljus med skruttig gammal kamera
och låtsas att en har precis så här städat. Det går ju inte. 
 
Men om ni undrar så finns jag mest på Instagram nu mer. @saligpralin
 
Och så tänker jag på att det är kul att ni också verkar vilja diskutera om den krititska föräldern
förklädd i engagemang. Så när vi är inne på tråden föräldrar som är hemma mer med sina barn 
vs. de som inte är det så tror jag att det är någonstans i jämställdhetskapen paragraf kvinnor 
vill också självförverkliga sig som det gått lite tokigt för barnen. För jag är team barn. Nej ni 
kan vara lugna jag kommer inte säga att modern tillhör hemmet, det kommer ni aldrig höra mig 
säga. Men hör mig säga, föräldern tillhör hemmet. Ja det kommer jag sticka ut hakan och säga
hur provocerande det en är för alla er som gjort valet två fulltidsarbetande föräldrar. Jag är ju 
också team jämställdhet som ni vet så om kvinnor vill ha ett arbetsliv, förverkliga sig själva  
o.s.v. så heja heja alla som vill det. Men där borde alternativet en pappa som är i hemmet in. 
Eller helt enkelt häflten var. Två deltidsarbetande. Jag söker efter nyanserna. 
Diskutera vidare!
 
Okej, det är tisdag vänner. Så jag och min otroligt nyanserade uppenbarelse 
har en dag att carpa och ett gäng trattisar att blötlägga till middagen. 
Vi ses. 
 
 

FÖRKLÄTT I ENGAGERAD FÖRÄLDER

 
 

Tittar på och hummar när silvertufset bygger lego och läser rimlig right-on-spot-artikel i Metro. Om det nutida fenomenet "den ständigt kritiska skolföräldern". Den som vi av någon anledningen förväxlat med den engagerade. Nej okej jag är inte ute efter att sätta etiketter här men jag tycker mig se ett mönster i att ju mer arbetade och upptagen förälder desto mer måste kompenseras i form av ständig kritisering av allt från miljögifterna i gatufärgen som utgör skolgårdens hopppade till skolplanen. Allt förklätt i något slags engagemang för sitt barn. "Hej jag hinner inte fostra mitt barn själv och eftersom fritids gör det måste jag ställa orimliga krav på mitt barns fostrande huvudtillvaro". Dessutom har privatiseringen gjort råder en hård kall attityd i stil med "gör bättre annars flyttar jag mitt barn till en finare skola och till slut får ni stänga ner". Kan vi inte bara återgå till att ha tid att prata med våra barn, sitta ner och göra läxor, se till att de kommer i tid, komma ihåg frukt och gympakläder, ha en vänlig kommunikation med lärare, kunna vara med barnen i skolan om det behövs och vara hemma mer med barnen. Jag fattar att alla inte har möjlighet att vara hemma fulltid/halvtid men så många kan. Jag sitter med ett miljonbelånat hus och jag kan. I medelklassen är detta en solklar prioriteringsfråga och inte en fråga om ekonomisk möjlighet. Flygresor och nya bilar är en prioriteringsfråga och inte någon mänsklig rättighet för svennebananledet. "Men jag vill ju jobba heltid, jag älskar att jobba", ja fast någonstans när en väljer att yngla av sig så måste en också välja att till en viss grad åsidosätta sig själv. Vad är annars meningen? Okej, nu kommer ni gå hårt åt mig. Men shoot. 

 
 
 
Och just det vänner. Kom ihåg. Livsregeln nummer ett. 
Bortsett från, ha alltid chips hemma. 
När livet ger dig glåmighet och påsar under ögonen, ta bort!
 
Alltså ja jag vet, jag borde skriva en livsrådsbok. 
 
 
 
 

DIN OCH MIN VÄRLD ÄR INTE SAMMA

 
 
Hej du random man där ute!
 
Jag skriver till dig för att jag för varje dag som går känner att du vandrar längre ifrån förståelsen
för vad min vardag handlar om. Jag vet att du tror att jag bara vill ha lika mycket betalt i pengar
som dig på din arbetsplats och att din kompis inte ska våldta mig på vägen hem från bussen. 
Och att just dessa stora strukturella problem ligger utom din makt. Men då har jag några 
frågor till dig. Bara några. 
 
Känner du så här precis VARJE dag? 
Är det här reglerna som inte är möjliga att leva upp till i den verklighet du lever i?
 
Att du ska ta plats men inte för mycket plats och absolut inte på ett självupptaget sätt. 
Att du inte får vara tjock men absolut inte heller banta. Tyck om mat människa. 
Att du måste vara ömma fadern lika mycket som du är på karriärens topp. 
Att du ska vara attraktiv men inte fåfäng. 
Att du ska vara engagerad och ha åsikter men samtidigt vara sval och ickepåträngande. 
Att du inte ska vara osmakligt kåt men vilja ha mycket sex. 
Att du ska vara glad och inte bitter men inte sådär "tjejigt" käck och positiv till allt. 
Att du ska vara populär och intressant men inte berätta om dig själv.
Att du ska skratta mycket men inte högre eller mer än någon annan. 
Att du måste visa dig smart men inte på ett skrytigt sätt och för guds skull inte mer än en 
man för då blir han kränkt och får bildningskomplex. Och då måste han lilla-gumma dig. 
Att ge av dig själv i en relation och vara tillåtande men samtidigt inte kräva något tillbaka.
Att du inte ska vara hård och kall men absolut inte blödig och känslosam. 
 
 
Nej jag tänkte nästan det.....