8 MARS

 

Det här är mitt största ansvar i kampen. Dessa tre gossebarn. För här kan vi göra den största förändringen. Att ställa tillrätta hos de ännu oförstörda pojkarna. Jag kommer göra allt jag kan. Jag kommer lära er ta hand om och värna om det mänskliga kapitalet. Jag kommer fortsätta tjata om snällhet, ödmjukhet, respekt, och förmågan att ibland sätta andra människor före sig själv. Jag vill visa er att det är okej att vara sårbar, skör, analyserande och inkännande även för er. Jag kommer aldrig aldrig bagatellisera våld, vapen och krigsföring och ni ska alltid veta att alla människor är lika mycket värda. Jag vill att ni ska veta att det är okej för er att inte alltid vara så starka och att ni kommer göra så många fel och misstag, och att ordet förlåt då kan vara det vackraste och viktigaste. Jag kommer låta er ta plats men också veta hur otroligt viktigt det är att ge plats. Och mina älskade pojkar, vi kommer aldrig någonsin sluta prata om att ett nej är ett nej. I alla typer av situationer. Jag vet att mycket av ansvaret också ligger på er far, att han visar er en mjukare mansroll och att det är okej att avvika från normen. Så Holger, Cornelis och August nu kämpar vi tillsammans i tusen och åter tusen år till. Låt oss göra allt vi kan Rasmus.

TISDAGAR MED TANKAR OCH TRATTISAR

 
 
Långe mannen tog de stora barnen och lämnade på skolor och förskolor och åkte till sin skäggfrisör. 
Kvar blev jag med Lille Glader, ljummet kaffe och frukostrester som i en lång parad mellan köksbord 
och diskbänk. Jag älskar den där mitt emellan-tystnaden som råder när det bara är jag och den Glade 
kvar för dagen. Men ganska snart dödar jag ofta den tysynaden med en sång, en podd eller radio. 
Jag borde lära mig att njuta av den mer. 
 
Idag går jag och tänker på om jag liksom tappat hoppet om det här mediet, fast jag tror inte det. 
Har ni det? Jag vill ju någonstans tro på det genuina, det genomarbetade och det långsamma. 
Men som småbarnsmamma är tiden knapp och värdefull, eller vad säger jag det är den väl för 
varenda kotte och inte bara en som passar smått, så blir de snabba medierna ett substitut. 
Både för kreativiteten, responsen, sociala kontakten och bekräftelsen. Men nej då, jag ska 
inte lämna min kreativitets mer genuian kanal. Jag menar hur kan en lämna människor som 
skrattar och tycker en är rolig och dessutom säger att en är bra ? Det går ju inte. Jag menar,
hur kan en tröttna på att ta kort på sitt eget sjuk i dåligt ljus med skruttig gammal kamera
och låtsas att en har precis så här städat. Det går ju inte. 
 
Men om ni undrar så finns jag mest på Instagram nu mer. @saligpralin
 
Och så tänker jag på att det är kul att ni också verkar vilja diskutera om den krititska föräldern
förklädd i engagemang. Så när vi är inne på tråden föräldrar som är hemma mer med sina barn 
vs. de som inte är det så tror jag att det är någonstans i jämställdhetskapen paragraf kvinnor 
vill också självförverkliga sig som det gått lite tokigt för barnen. För jag är team barn. Nej ni 
kan vara lugna jag kommer inte säga att modern tillhör hemmet, det kommer ni aldrig höra mig 
säga. Men hör mig säga, föräldern tillhör hemmet. Ja det kommer jag sticka ut hakan och säga
hur provocerande det en är för alla er som gjort valet två fulltidsarbetande föräldrar. Jag är ju 
också team jämställdhet som ni vet så om kvinnor vill ha ett arbetsliv, förverkliga sig själva  
o.s.v. så heja heja alla som vill det. Men där borde alternativet en pappa som är i hemmet in. 
Eller helt enkelt häflten var. Två deltidsarbetande. Jag söker efter nyanserna. 
Diskutera vidare!
 
Okej, det är tisdag vänner. Så jag och min otroligt nyanserade uppenbarelse 
har en dag att carpa och ett gäng trattisar att blötlägga till middagen. 
Vi ses. 
 
 

FÖRKLÄTT I ENGAGERAD FÖRÄLDER

 
 

Tittar på och hummar när silvertufset bygger lego och läser rimlig right-on-spot-artikel i Metro. Om det nutida fenomenet "den ständigt kritiska skolföräldern". Den som vi av någon anledningen förväxlat med den engagerade. Nej okej jag är inte ute efter att sätta etiketter här men jag tycker mig se ett mönster i att ju mer arbetade och upptagen förälder desto mer måste kompenseras i form av ständig kritisering av allt från miljögifterna i gatufärgen som utgör skolgårdens hopppade till skolplanen. Allt förklätt i något slags engagemang för sitt barn. "Hej jag hinner inte fostra mitt barn själv och eftersom fritids gör det måste jag ställa orimliga krav på mitt barns fostrande huvudtillvaro". Dessutom har privatiseringen gjort råder en hård kall attityd i stil med "gör bättre annars flyttar jag mitt barn till en finare skola och till slut får ni stänga ner". Kan vi inte bara återgå till att ha tid att prata med våra barn, sitta ner och göra läxor, se till att de kommer i tid, komma ihåg frukt och gympakläder, ha en vänlig kommunikation med lärare, kunna vara med barnen i skolan om det behövs och vara hemma mer med barnen. Jag fattar att alla inte har möjlighet att vara hemma fulltid/halvtid men så många kan. Jag sitter med ett miljonbelånat hus och jag kan. I medelklassen är detta en solklar prioriteringsfråga och inte en fråga om ekonomisk möjlighet. Flygresor och nya bilar är en prioriteringsfråga och inte någon mänsklig rättighet för svennebananledet. "Men jag vill ju jobba heltid, jag älskar att jobba", ja fast någonstans när en väljer att yngla av sig så måste en också välja att till en viss grad åsidosätta sig själv. Vad är annars meningen? Okej, nu kommer ni gå hårt åt mig. Men shoot. 

 
 
 
Och just det vänner. Kom ihåg. Livsregeln nummer ett. 
Bortsett från, ha alltid chips hemma. 
När livet ger dig glåmighet och påsar under ögonen, ta bort!
 
Alltså ja jag vet, jag borde skriva en livsrådsbok.