ÅRETS FINASTE DAG

 
 
Imorgon är det äntligen den 23:e. Den bästa dagen på hela året. Jag älskar den 23 december. 
Vi åker alltid iväg tidigt på förmiddagen och köper julmat och ägnar oftast resten av dagen till 
att fnula runt hemma, ta en promenad, äta något extra gott, slå in de sista julklapparna och 
mest känna på förväntningarna. När vi handlar köper jag alltid en tidning, en badbomd, kanske 
en ansiktsmask, chips och allt en kan tänkas behöva för att riktigt gona ner sig i sista dagen
innan julafton. Och kanske undrar ni om jag inte älskar julafton? S.Å.K.L.A.R.T. Men på självaste 
aftonen är det alltid liksom så nära att vara över hela tiden. Den 23:e ligger allt kvar där framför
oss som ett varmt förväntningstäcke i magen. Och det där har väl med min existentiella ångest
att göra. Att allt är för bräckligt, för kort och inte alls att ta för givet.
 
Jag funderar lite över vad det är som gör mig och mina fellow julfetischister så upphängda på julen. 
Varför det är så viktigt att skapa den här idylliska sagan varje år. Och jag har en känsla av att de
flesta av oss har barn. Jag kan tänka mig att det finns två scenarion. Det första är om en själv 
växt upp med idyllen runt jul så blir det kanske lika viktigt att återskapa det för sina egna barn. 
Jag har alltid firat jul med hela tjocka släkten, massor av mat, klappar, skratt och stämning. Vi hade 
traditioner, jag gick i luciatåg ända upp i tonåren och alla runt omkring mig älskade julen. Scenario
två tror jag är det motsatta. Att det blir viktigt för den som inte växte upp med allt och lite till vid jul 
och vill ta igen för allt hen inte fick själv. 
 
När jag träffade Långe mannen förstod han inte alls min uppeldning inför julen. Inte för att han 
på något sätt satte sig emot den utan för att den för honom var ganska ljummen. I efterhand har 
jag förstått att det kan ha att göra med att han växte upp med just ganska ljumna jular. Ingen slog
på stora trumman och ingen skapade idyllen, men det var heller inget traumatiskt eller något han 
saknade o.s.v. Nu älskar han julen mer och mer för varje år. Efter att få uppleva jul efter jul med en 
julfetischist som visat hur magisk julen kan vara. Med pynt, släkt, mat, förväntningar, klappar, 
musik, luciatåg och allt som skapar idyll och magi för mig. 
 
För det är ju det som är det fina,
en kan alltid ta tillbaka och ta revanch på julen när som helst i livet. 
 

JAG ÄR SANNERLIGEN FÅNIG IBLAND

 
 
Att jag är bekväm både framför och bakom kameran är nog inget som undgått någon. 
Det kan nog av många uppfattas som fåfängt, självdistanslöst och fånigt att jämt och 
ständigt fotografera sig själv. Ja, so be it! Jag vill mest ha kul och måste liksom släppa
det faktum att folk inte tycker att jag jag någon självdistans. För frågar ni mig så är det 
precis just det jag har. För vet ni, livet är alldeles för kort för att ta sig själv på för stort 
allvar. Och till syven och sist så är min självdistans och min egen vetskap om den till 
för mig och endast mig. Jag vill fylla mitt liv med fåniga saker som gör mig glad. Ytliga 
saker som gör mig glad. Fåfänga saker som gör mig glad. Något måste väga upp allt 
det ofåniga, viktiga, komplexa och stundvis jobbiga som det innebär att leva. Livet.
 
Dessutom vill jag påstå att det gjort under för min självbild. Dels för att det gjort att jag 
har noll problem med att "vara ful" på bild idag. Och då menar jag vanligt ful och inte  
grimaserande och tillgjord. Men också för att även om jag porträtterar mig själv i fint
ljus med smickrande vinklar och poseringar i modellmanèr som framhäver en förskönad 
bild av den jag är i verkligheten så spelar det väl ingen roll om jag hoppsar runt på 
marken helt ovetandes om det. 
 
Tänk om jag ligger död och begraven om 3 månader, så glada mina barn skulle 
vara när de om 15 år sitter och tittar på alla miljorners bilder av mig och tänker 
"ja mamma hon var uppenbarligen stolt över sig själv i alla fall".
 
Jag vill fylla livet med fåniga och lättsamma saker, och jag är ju sannerligen fåning ibland. 
Så jag fyller upp mig själv med mig själv. 
 
 
 

D-VITAMINISTEN

 
 
Jag vet inte om jag ständigt går runt med ett D-vintaminöverskott men jag känner aldrig av den 
där vinterdeppen som alla pratar om. Jag kan nästan tvärt om känna att jag älskar de där 
gråmulna dagarna när ljuset aldrig ens når inomhuset. Jag ska skulle vilja vara drastisk och säga 
att det alltid är denna tiden på året som jag mår allra bäst, även om jag vet att jag i januari och 
februari alltid får lite svårare att andas. Men just nu. Oh!
 
 
 
 
 
 
Men okej, jag ljuger väl om jag inte blir lite nipprig av tanken på öppet fönster i sovrum i 
septembers första varma dagar. Ja då ljuger jag. 
 
 
 
 
Eller att minnet av han och jag plockar hallon på strå i solnedgången <3
 
 
 
 
 
 
Eller cerisa hortensior i full blom. 
 
 
 
 
 
 
Eller picknick på klipporna vid havet. 
 
 
 
 
 
Eller när jag klätt mig fin för att gå på Håkan-konsert med den Långe. 
 
 
 
 
 
 
Eller badade naken i vår lilla sjö. 
 
 
 
 
 
 
Eller varken barn eller vuxna behövde värst mycket kläder för att vara i utomhuset. 
Trappkaffet alltså <3
 
 
 
Men så har jag väl aldrig utgett mig för att vara vidare sanningsenlig heller. 
Men att fira fredag med bravur och äta chips. Det är baskemej något jag 
utgett mig för att vara ett proffs på. 
 
Så nu gör vi det. 
Vi tar fredagen. Men sång, dans, På spåret, tyllkjol och chips. 
Ja det gör vi.