SÅ STILLA

 
 
 
Det är så stilla nu.
Vi börjar packa väskor inför en resa mot Dalarna på torsdag och ser hur björkriset i köket slår ut. 
Silverpojken målar gubbar på papper på löpande band som jag åååhhh oooohhhh:ar åt och han
hjälper mig att laga fisksoppa med saffran som mitt gravida jag inte alls tycker är särskilt gott. 
Tänkaren sitter i fönstret och uppdaterar oss alla om väderleken och jag lättnadssuckar ibland över
att det nu är mindre en tre månaderkvar tills vår lilla kompis kommer till oss. Jag funderar över när 
det där brevet om datumet när vi ska få komma och plocka ut hen ska komma trots att jag egentligen
vet att det är långt kvar. 
 
Men ändå.
Det är så stilla nu.
Och på torsdag åker vi 40 mil med fullpackad bil till min hembyggd. 
Det är fint nu. 
 
 
 
 
 
 
 

REGNDROPPARS GLANS



Någon som vakar över oss där uppe var så vänlig och gav oss regn igen, och 
som jag älskar det. Det verkar som att jag just nu är omättlig på de där 
regndagarna. Kanske för att det passar mitt för tillfället lugna sinne. Allt runt om
oss framställer sig så ofantligt stilla i regndroppars glans. 





Så vi håller oss inomhus och ägnar oss åt det där vi kallar livet, det vanliga och 
vardagliga men ack så vackra. Jag älskar det där vanliga nog just för att det
aldrig ställer några större krav på mig, 
men trots det så kan jag göra det just så
fantastiskt jag vill. 


Det är måndag, stilla och precis sådär kravlöst som jag älskar. Och jag hoppas
ni tar hand om er där ute i regndroppars glans. 







DET ENDA RIMLIGA


 
 
 
 När vi vaknade imorse lyste solen in över kökssoffa och påskris. 
 
 
 
 
 
 
Hemmet behövde egentligen både rensas och städas. 
Så vi gjorde det mest rimliga och lämnade rasket och åkte till sjön och grillade.
 
 
 
 
 
 
Det blåste en del men både Tänkaren och resten av klanen var tappra. 
 
 
 
 
 
 
 
Jag kom hem och insåg att det blir svårt att undvika den däringa utväxten
länge till och försökte övertala Långe mannen att ta tag i den snart. 
 
 
 
 
 
 
Jag och Silverpojken festade loss på vad som fanns kvar av picknickens blåbärsmusffins i det något
mindre blåsiga köket och pratade om vad han önskar sig på sin stundande 3-årsdag och att han ska
blir storebror snart.
 
 
 
 
 
 
Och tydligen är jag inte den enda i hushållet som helst väljer bort strumporna. 
 
 
 
 
 
 
 
Nu har han vänt mig ryggen och tagit sin storebror och gått till sängs.
Hemmets kondition har om möjligt förvärrats med det dubbla sedan imorse så nu när här är 
lugnt i stugan så får jag ägna mig åt det enda rimliga.
 
Nämligen klä av mig naken och äta ostkrokar som smular sig i min bok och i soffan.