EN RESA GENOM FÖRÄNDRING

 
 
Jag vet inte hur många ni är som hängt med här sedan starten. 
Kanske inte någon bortsett från mamma, mormor, farmor, mostrar, kusiner, trasslingar och bryllingar. 
(Och jag älskar er för det alla kullor)
 
En kan ju verkligen säga att den här platsen förändrats med mig, konstigt vore väl annars? 
Både i syfte, innehåll, utseende och utförande. Från början var det mest "det verkar kul med
en såndäringa blogg som alla har, jag provar". Tills jag (och andra kunder) sedan insåg att jag 
var en hejare på det där med fotografering. Och hur vida en är bra på det eller inte är ju relativt 
eftersom konst inte har några lagar och regler och allt handlar om betraktarens öga o.s.v. 
 
Men det såg ut typ så här.
 
 
 
 
 
Tills allt bara växte till en enda stor prestationsångestbomb och passionsdödare. Jag insåg att
jobba med min hobby eller ha eget företag inte var min grej och la därför ner det. Jag förstod helt 
enkelt att min grej är att jobba så lite som möjligt för att klara mig och istället ha massa tid över
för alla roliga kreativa passioner jag har, barnen, skratta, gå i skogen, äta chips, prata mig leds 
med kvinnor på restaurang och vara med min "gamla" familj. 
 
 
Och då mynnade den här platsen ut i något slags utlopp för ord. Ja för jag insåg ju att jag
också var en baddare på att skriva. Fast jag fortsatte såklart fota mina barn och för mitt 
eget höga nöjes skull. 
 
 
 
 
 
Och idag då. 
Ja jag vet inte. Idag är det nog bara en plats för mig att vara lite självisk mitt i all självuppoffring 
det innebär att vara hemma med tre barn. Även om jag är noga med att inte utplåna mig själv 
både för min och för barnens skull. Jag vill ju trots allt att de också ska se mig som en rolig, 
levande, kreativ och inspirerande person i deras liv och inte bara mamma. Min bildkonst 
har väl lagts en aning på is sedan min kamera mer eller mindre dog (har inte varit sig själv 
sedan dess i alla fall). Och ordens konst och den där boken jag började på för två år sedan 
har inte alls funnits i mig på länge. Slitigt småbarnsliv med tre pojkar och dödsfall i familjen
har sannerligen gett mig och kreativiteten en törn och min hjärna är lite i stiltje just nu. 
Ganska vilsamt ändå och jag vet ju att jag någon dag kommer återvända både till orden 
och till bildens ädla konst. Men först återhämtning, sorgbearbetning, vila och småbarn.
Jag låter kreativiteten vila tills den vaknar själv. Och tills dess hoppas jag att ni ändå vill
fortsätta vandra med mig här i mitt lilla rum. 
 
Ta hand om er vänner!
 
 
 
 
 
 
 
 
 

EFTERMIDDAGSPORTRÄTT

 
Jag kallar dessa: 
 
Ty gulligast i världen han är,
när han utan tänder i munnen tomater förtär. 
Och läser en snutt ur sin läsläxebok,
oh han måste ha en mamma som är så klok.
 
 
 
Rimligt.