Jag väntar idag. Väntar på att tre dagar av tillsammanstid ska starta bortsett från ett 

snabbt jobb på söndag. Och tillsammanstid är ju inte densamma utan den där skäggige

som vi tycker om så mycket om och som är den bästa målvakten vi har eftersom han

täcker hela målet i vår trädgård. Jag går runt i de tunnaste haremsbyxorna, så tunna och

lätta att jag ibland får kika ner för att se så jag inte går runt och visar mig i den halva 

födelsekostymen av den tomma känslan. Jag vattnar hela trädgårdens grödor och det 

nya gräset som Långe mannen så omsorgsfullt lagt sin energi på de senaste veckorna.

Men mest väntar vi, som tillfälliga målvakter väntar vi på den bästa som ska svänga in 

med ett leende genom rutan på gården och fråga om han får vara med och vattna och 

om det inte är hans tur att vakta målet. Allt det där som känns så bekant.