Jag har alltid attraherats av det enkla livet. Som yngre ganska undermedvetet och ju mer åren 

åren gått väldigt medvetet. Ett enkelt liv, men ändå fyllt av upplevelser och stunder jag kommer

minnas när mina sista dagar räknas. Jag vill jobba lite, vila mycket, klara mig på så lite pengar

som möjligt, skratta mycket, ta mig igenom sorg utan att vara livrädd, ha mycket tid att spendera

på spontanitet och upptåg, finnas till hands för de som behöver mig och låta de finnas för mig när

jag behöver dom tillbaka.

 

Och just nu är jag inne i en period där jag funderar mycket på hur jag med aktiva val kan förenkla 

mitt liv i så väl det stora som det lilla perpektivet. Det har dessutom fått mig att fundera mycket 

över kapitlet bekräftelse. Vilken bekräftelse vill jag ha? Vem/vilka vill jag ha den av? Varför har 

jag behovet? Vilken typ bekräftelsebehov har jag idag som jag vill jobba bort och vilken typ 

av bekräftelse vill jag fortfarande ha och som känns hälsosam och rimlig för mig? 

 

För jag tror nämligen inte att det är meningen att vi som mänskliga varelser borde sträva efter 

att vara helt bekräftelsebehovsfria även om jag också tycker att det känns som en förutsättning 

att vi ska lära oss att bekräfta oss själva. För att leva som en helt och fullt självbekräftande 

person(är det ens möjligt?) låter för mig som att vi fortsätter vandra ännu längre in i individualismens

just nu snabbt skenande tåg.