Alltid när jag befinner mig i sammanhang där jag ska vara en ansvarsfull vuxen utan sällskapet av mina
barn som t.ex. på ett föräldramöte så känner jag mig ofta så felplacerad. Just där och då ser jag mig själv

utifrån och förstår inte riktigt när det hände, att jag skulle vara den vägledande och vuxna för två små

människor. Jag som själv är den som efter jobbet åker till affären och köper sura nappar, alltid gör ett

jätteskutt av bussen, tappar bort viktiga lappar i ryggsäckar och grinar när jag inte får som jag vill.

Jag inbillar mig att andra föräldrar tänker "vad gör det här barnet här?". Även fast jag vet att vi alla

känner likadant. Alla sitter vi ju där som ett gäng barn och undrar hur sjutton vi hamnade i

sammanhanget och om vi verkligen är kapabla att på ett eller annat sätt visa vägen och veta

bättre för de här små människorna under så många år.

 

Kanske kommer vi alla alltid vara de där barnen som tvivlar på vår förmåga att ta ansvar och

som i hemlighet torkar snoret på jackan? Och vet ni, jag hoppas verkligen det.

I slutändan vet vi ju att vi klarar det!

 

Och idag, liksom igår, tänkte november att det nog var på sin plats att bjuda på några fler

soltimmar. Jag inser nu när världen glittrar, som jag saknat ljuset!