Ni vet en sådan helg när en bara vill checka ut från föräldraskapet och aldrig 

komma tillbaka. Jag tycker synd om mig för att de är jobbiga, jag skäller och 

tycker synd om dom för att jag skäller. Cirkeln rullar och sluts. Jag hatar när jag

skäller på mina barn, jag tror inte alls på den typen av uppfostran alls. Men när 

dom förlorar vettet gör jag också det. Och den lugna mamma de annars har

byts ut mot en gnällig och gapig. 

Jag tycker vanligtvis att jag är världens bästa mamma, ja jag vet en får säga 

det högt liksom. Men när känslan av att jag är en dålig förälder kommer åt mig 

så slår det tillbaka så jävla hårt och jag går ner mig totalt. 

Well well, som vi brukar säga här. 

Nu ska jag tömma min kopp,  gå ut med korv till en grilloch låtsas att jag är en