Alltså september, september september. 

 

Jag har alltid älskat dig så larvigt mycket. Inte bara för din lätta luft och för att det var just 

denna månad jag kom till världen en gång för 27 år sedan, utan också för ditt lugn och dina 

så behagliga solstrålar och ljuvliga mellanregn. Och jag tror, september, att du gillar mig också. 

För du behandlar mig alltid mer än väl. Och september har bara börjat och jag sitter melankolisk 

på min trapp med kaffekoppar, går barbent precis som jag oftast gör hela månaden och skuttar 

i skogen i min finaste vintageklänning jag fick av min mamma en gång. 

 

 

Och nu ska jag lämna er vänner, 

för jag har en Lång man med nackspärr att krama på och en mastodontdisk 

att låtsas att jag ska ta tag i trots att jag förmodligen kommer strunta i den. 

 

Hoppas september älskar er också!