Ja vänner.

Bara närmare två veckor kvar av 2016. 

Hur har ert år varit?

 

 

Frågar ni mig (och det gör ni ju alltid) så här det varit det jobbigaste, slitigaste, sorgligaste och 

och mest utmanande av alla de 28 stycken jag levt. Trebarnschocken slog ut oss totalt, barnen 

förlorade sin farmor, sömnen har varit en bristvara, tiden har fullständigt fattats oss och allt har 

mest handlat om att räcka till åt alla håll. Jag känner fortfarande att vi lever i sviterna av "kämpa,

kämpa, kämpa". Kanske inte så konstigt eftersom det oftast inte är jobbigast att vara i kämpandet. 

I kämpandet så tänker en inte efter så mycket och mest gör det som måstes. När en sedan landar, 

faller tillbaka och inte måste kämpa på sammma sätt ja då faller såklart tröttman och orkeslösheten

på. Så fortfarande så känns det som att vårt 2017 ska handla om så lite så möjligt. Att hitta tillbaka 

till lugnet och tiden. Framför allt vill jag hitta tillbaka till den föräldraroll jag helt tappat. Mina barn har 

fullkomligt kvävt mig detta år. Så som det lätt blir när en umgås dygnet runt med en ettåring, fyraåring,

och sjuåring utan någon rimlig paus och återhämtning. Min titel som queen of tålamod och förståelse 

har avkrönts mig. Jag vill hitta tillbaka till både lusten och orken att vara den förälder jag både vill

vara med som jag också faktiskt innan varit stolt över att vara. 

 

 

Men visst har det här året kommit med fina saker. Annat kan jag inte säga. Men de hamnar 

ju tyvärr lite i skuggan av allt annat. Vi har börjat bygga på vårt drömorangeri, jag har lärt mig 

att leva ännu mer just nu än jag tidigare gjort och Långe mannen gavs möjligheten att ge sig

på nya arbetsutmaningar från och med nästa år.