Att jag är bekväm både framför och bakom kameran är nog inget som undgått någon. 

Det kan nog av många uppfattas som fåfängt, självdistanslöst och fånigt att jämt och 

ständigt fotografera sig själv. Ja, so be it! Jag vill mest ha kul och måste liksom släppa

det faktum att folk inte tycker att jag jag någon självdistans. För frågar ni mig så är det 

precis just det jag har. För vet ni, livet är alldeles för kort för att ta sig själv på för stort 

allvar. Och till syven och sist så är min självdistans och min egen vetskap om den till 

för mig och endast mig. Jag vill fylla mitt liv med fåniga saker som gör mig glad. Ytliga 

saker som gör mig glad. Fåfänga saker som gör mig glad. Något måste väga upp allt 

det ofåniga, viktiga, komplexa och stundvis jobbiga som det innebär att leva. Livet.

 

Dessutom vill jag påstå att det gjort under för min självbild. Dels för att det gjort att jag 

har noll problem med att "vara ful" på bild idag. Och då menar jag vanligt ful och inte  

grimaserande och tillgjord. Men också för att även om jag porträtterar mig själv i fint

ljus med smickrande vinklar och poseringar i modellmanèr som framhäver en förskönad 

bild av den jag är i verkligheten så spelar det väl ingen roll om jag hoppsar runt på 

marken helt ovetandes om det. 

 

Tänk om jag ligger död och begraven om 3 månader, så glada mina barn skulle 

vara när de om 15 år sitter och tittar på alla miljorners bilder av mig och tänker 

 

Jag vill fylla livet med fåniga och lättsamma saker, och jag är ju sannerligen fåning ibland. 

Så jag fyller upp mig själv med mig själv.