Alltså de enda målen jag vill ha i mitt liv är frukost, lunch, middag och chipsmålet. Nej egentligen

helst inte heller de där ofagra bandymålen som tydligen är helt omöjliga att lära sig ta 30 sekunder

till att plocka undan från gården. Det är nänstan som att det är lite fult idag att inte ha en hel drös 

prestigefulla mål att uppnå på någon slags livslista. Att en uppfattas som ambitionslös (fy vale

hemska tanke) Jag kräks rakt ut på mål snart. Vill ni veta vad mitt mål är? Att ha så lite mål som

möjligt. Att vilöja vara så lite på någon annan plats som möjligt. Att ha så lite som möjligt att pricka

av på någon lista. Om jag vill leva? Oh vad jag vill. Här och nu idag. Just nu här idag vill jag bara göra

allt jag älskar hundra gånger om. Jag vill vara nära alla jag älskar, jag vill äta god mat, läsa böcker,

skratta, bygga saker, lyssna, prata, äta chips, poppa bubbelflaskor, gå på konsert, lata mig, måla saker,

klä mig i färg, ge komplimnager, kramas, alltid vara där för mina barn, gråta, tampas, dansa mitt i natten,

bada i sjöar, ge bort perfekta presenter, åka buss och bil, fiska, picknicka, prata i stearinljussken och

på sommargräsmattor, klippa gräsmattor, ta del av andra människor, springa med lurar på skogsstigar,

gå upp alldeles för tidigt på morgonen med något barn och hyra en film, äta mackor under min filt

av mormorsrutor, bli arg på den Långe och bli sams igen, hålla barnens feberheta pannor, dricka kaffe,

förlora i biljard, frysa på sidan av fotbollsplaner, fortsätta jakten på den perfekta risotton, se solen gå

upp och gå ner, lära mig sy kläder, köpa ett piano, ta bilder och sitta i min mörka källare och pilla med

detaljer i evigheter som ingen annan skulle se skildnad på, gå på bibliotek, sova och skriva. Och hur

skulle jag kunna frigöra möjligheten till allt detta om jag har fullt upp med att uppnå mål om diverse yrken,

bostäder, fordon, titlar, pengar och andra länder.

 

Visst hamnar varje människa så småning om i en slags frustration över sin livssituation som oftast

bara går att lösa med förändring. Ja till och med jag, det fattar jag ju. Men jag vill vara så pass

mycket här och nu att jag alltid vill ta hand om frustrationen när de ÄR just här och nu. Jag vill inte

ha som mål att ständigt springa före den och sedan vidare till nästa utan någon som helst njutning

och eftertanke.

 

Men drömmer gör vi väl alla på ett eller annat sätt. Men drömmen handlar väl snarare om en

medvetenhet om vilket håll vi vill vandra i livet. Vilka tågresor som skulle passa oss att hoppa

ombord på. Jag drömmer om massa saker men har nog inte alls intentionen att uppfylla alla 

eller ens några. Eller kanske gör jag det. Det får liksom livet visa. Dessutom tror jag vissa 

drömmar är menade att vara just drömmar så romantiserade som de bara kan vara i våra 

sinnen. Jag förstår att ni kanske tänker "men vi måste ju veta var vi är på väg". Måste vi 

verkligen det? För så länge vi inte har någon destination så kan vi aldrig gå fel. Och hur 

många prestigefyllda mål en nu än uppnåt så ska vi alla till destination döden.