EN ICKEGRÄLARE I NOVEMBERLÖVEN




Jag är glad, njuter torsdagskvällen och har hoppat i novemberlöven på fullkomligt harmoniskt sätt.
Fel.
Jag är arg på den Långe och har rymt till källaren utan att säga till medan han
får lägga alla barn och städa. Kan ju tyckas vuxet va?
Vad har ni för grälmönster i era realtioner?
Vi är de sällsynta så kallade "ickegrälarna". Och nej självklart inte för att vi
lyckligare än några andra utan för av många andra anledningar.
1. Jag har alltid rätt
2. Min man är konflikträdd
3. Jag är den som blir arg, han säger "förlåt du har rätt"
(självklart bara för att undvika konflikt) och konflikt uppstår aldrig.
4. Jag har alltid rätt
5. Ibland kan jag känna att han satt mig lite på en pedestal
Jag tror på gräl. Eller alltså jag hejar ju såklart inte på gräl. Men jag tror att det är sunt.
Hittils i vår relation har det funkat att inte gräla (för mig i alla fall, jag kan ju bara pratar
för mig själv), även om jag ibland kan känna att jag bara vill ha en jävla reaktion på
något. Bli arg människa. Eller nej, bli inte okynnesarg. Men ibland kan jag önska
en motreaktion. Ett tecken på engagemang.
cool outfit!! :D