Jag vill ju gärna påstå att jag inte är någon materialist. 

Men mja jag vette fan alltså. 

 

Visst har jag aldrig varit intresserad av statusprylar och gör vad jag kan för att inte handla nytt

men en person som skulle känna sig halv utan både en festlig garderob och ett hem fullt av saker

som "gör hen glad" är ju materialist. Jag har aldrig tänkt tanken på att jag skulle må bättre av färre

prylar. Det har aldrig tyngt mig. För mig sitter inte euforin i själva konsumtionen dock. Jag kommer 

inte hem slänger min nya klänning på sängen och tänker "åh en till, på`t igen". Men min fina tekanna

förhöjer välbehaget av att hälla upp en kopp om kvällen. Min finaste klänning i det perfekta 

blommönstret gör det så mycket trevligare att svänga mina lurviga både hemma i köket och en

kväll med härliga kvinns. Tillfredsställelsen är så mycket intensivare när jag får bjuda människor

jag tycker om på mat på fina tallrikar. Det omsorgsfulla valet av kopp till sommarkaffet på trappen 

gör mig så mycket mer närvarande när det hela blir en större rituel situation. Mina saker är långt 

ifrån det viktigaste och får gå sönder, men att säga att de inte är viktiga vore blåljug rakt upp och 

ner. Så ja, någon slags materialist kan jag nog inte neka mig.

 

 

Men alltså livet kan ju inte hela tiden handla om att göra sig fri och parera bort så många 

beroenden som möjligt hela tiden. Jag vägrar det. Kanske vi bara kan fundera på hur vi gör

det på bästa sätt? Hur vi utan att göra oss fria från alla laster/beteenden/beroenden tar hand 

om oss själva och moder jord på ett rimligt sätt. 

 

 

 

 

 

Betryggande känns också att jag har förmågan att njuta av andra saker. 

Som en brinnande morgonhimmel bakom min lilla vita stuga en onsdagsmorgon. 

 

Och chips. Don`t get me started there. 

Nej, det gills inte som saker om en äter upp det. 

Snälla?