Det har stormat till och från i två dagar. Du hade ringt honom och frågat "ska du jobba idag? och hur ska 

det gå? och kan flygplanen landa verkligen?". Du ringde visserligen honom varje dag och pratade om vädret

och frågade om han jobbade eller inte även om du frågat dagen innan eftersom du redan glömt. Eller så 

kanske du bara låtsas att du glömt för att du ville prata med honom igen. För du var inte en vimsig

glömmare. Och vädret ja, på ett genuint och uppriktigt intresserat vis kunde du prata om vädrets alla

färger, former, konstistenser och hastigheter i alldeles för många minuter. Inte på det där kallpratsviset

svenskar gör i allmänhet. Jag vet att du älskade att han pratade väder med dig och tyckte det var 

roligt att han alltid slängde sig med meteorologtermer. Jag vet att han låtsades att han inte njöt av att

du lyssnade på hans meterolograljerande men mig kan han inte lura, han älskade det lika mycket som 

du. Ibland får jag instinkten att skicka bilder på barnen med små notiser till dig och vänta på de där

löjligt korta svaren som "ok, kul, fint" för att du aldrig tyckte vidare mycket om sms med blev lycklig 

som ett barn i godisaffär så fort du fick en del av den vardag som vi bodde allt för långt ifrån varandra 

för att dela. Men jag hejdar mig snabbt när jag kommer på att du inte finns. Jag hejdar mig även redan

i tanken även om jag ännu inte kunnat förmå mig att raderat ditt telefonummer. Jag glömmer bort

att en person som jag har en så tydlig bild av inte finns kvar. Att det inte bara är ett tag sedan vi

träffades. Men vi ska inte träffas på ett tag. Jag ska bara sitta här i stormen och inte förstå det

en stund. Bara en stund. Kanske för alltid. 

 

Vi visste ju båda hela tiden att vi var så fundamentalt olika men lärde oss liksom leva med det eller

kanske till och med älska det. Fast tanken slår mig ändå, var vi verkligen så olika? Du gjorde ju honom 

och han är mig inte olik. Du gjorde ju honom och han är ju det bästa som någonsin stapplat i ett par 

46:or. Ja men vet du, bannemej så bra du gjorde honom. Du gjorde honom varm och mjuk och så 

och så otroligt självtrygg och nöjd. Du gjorde honom hjälpsam och du gjorde honom självklar i mitt liv. 

För han har alltid varit just det, självklar i mitt liv. Lika som du var i hans. Sedan fanns du inte längre. 

Och kanske när hans självklarhet inför dig försvann tillsammans med dig så rubbades min självklarhet

inför världen totalt. Jag vet inte, men något rubbades. 

 

Det har gått 2,5 månader och jag tror han tänker på dig varje dag.

Det har gått 2,5 månader och jag tror fortfarande att du finns. 

Lite längre bort. Men snart ska vi ses.

Men det ska vi inte.