Alla lampor är släckta och spåren av nudelsoppa på bordet min pappa byggde när vi flyttade in för

7 år sedan är borta. Alla ljusen brinner och varje gång jag går förbi den sprakande brasan kommer 

en övervallande värme över mig. Kvar är de tryggaste ljud jag vet. En diskmaskin som rullar, mumlet 

från barnens cd-saga och rispet av böckerna de vänder bladen i sina sängar. Där inne ligger dom rena,

mätta och utmattade efter en lång dag. Silverpojken somnar på två röda minuter och Tänkaren, som har svårare att somna, är nästan alltid vaken när jag ska gå in för att stänga av sagan. Utanför på gatan ser

jag grannar som tar sista kvällspromenaden med hunden och  jag funderar hur jag ska ta mig för kvällen. 

 

Jag kan uppleva den om och om igen i tusen dagar och ändå känna samma tillfredsställelse.