Det är onsdag. Vardag. De flesta av mina vardagar är sig lika. 

När jag vaknar drar jag på mig gårdagens kläder och ett par raggsockor det första jag

gör. Nästan alltid mellan 07.00-07.30 och vilket barn som vaknar först är variernade. 

Raggsockor som antingen min mormor eller farmor stickat. Jag hasar på sockorna med 

Lille Glader i famnen till köksbordet och tänder ljusen i silverljusstakar och sedan vidare till

kaffebryggaren. När mullret från bryggaren drar igång går jag ner i källaren (efterom våra rena 

sällan tar sig upp i garderoben utan tas direkt från hängaren) till tvättstugan och hämtar kläder 

till tre små personer medan jag hör på ovanvåningen hur alla sitter på rummet och och inte alls

kommer överens om leksakerna. Så tjatar jag om att de ska klä på sig tills jag tröttnat på min 

egen röst eftersom ingen hör mig och börjar istället plocka fram frukost. Alltid samma. Naturell

fil/yoghurt (gud nåde om en skulle servera fil till fel person och yoghurt vise versa, skrik och

panik!), musli och osötat äppelmos. Att försöka tjata dom till bordet har jag slutat med och 

inväntar istället förste man till hungern och som inte sällan fryser (ja hallå klart du gör du har

ju inte kläder). När klockan närmar sig 08.00 får Tänkaren panik(finns ingen mer disträ unge

och till slut tröttnar en på att tjata) som ska infinna sig färdig vid skolbussen om tio minuter. 

Nu mer kan han gå själv eftersom skolbussen börjat åka in på vårt område. Med kaffekopp 

i hand vinkar jag åt honom från altanen och påminner honom om att äta sin frukt eftersom 

det just nu tydligen är lite coolt att låtsas att de inte ha frukt med sig (?). Jag häller upp 

resten av kaffet som är kvar i bryggaren i vår termos som vi haft i flera år som håller värmen

nästan en hel dag och som fortfarande är så vacker att jag blir lite glad varje gång jag ser den. 

Så går jag, Silvris och Lille Glader mot lokalbussen som ska ta oss till föris. Och nästan lika 

snabbt tar jag och Lille Glader bussen hem igen. På promenaden från bussen som somnar 

han oftast i vagnen och jag ställer honom så jag kan se honom från burspråket. Jag häller 

upp mer kaffe och gör frukost till mig själv. Jag öppnar fönstret trots att det är alldeles för

kallt men njuter av att släppa in den höga luften. Och så står jag där, länge länge och 

tittar på honom. 

 

30 minuter innan vet jag inte ens om jag är en människa med tankar eller en högprogramerad

logistikrobot. 30 miuter efter är allt så tyst, luften är hög och jag står där i burspråket med kaffe

i hand och tänker att bannemej så lyckligt lottad jag är. Inte alltid lycklig, men bannemej