Det är så fint nu. 

När kvällarna blir mörkare och mörkare och jag kan ligga i sängen med tända ljus innan 

vildvittrorna invaderar vår säng på kvällen. Det är så fint nu när en liksom kan känna 

doften av julen runt hörnet (jo det kan en visst det!!). Det är så fint nu när en liksom kan

låta lathetens lov inträda. När vi åter inför te och mackor om kvällarna till allas stora

förtjusning. När mamma ringer och säger att nu börjar hon minsann äta pepparkakor

och jag blir avundsjuk. När jag får blåsa liv i händerna för att jag är urdålig på att komma 

ihåg vantar och fråga honom "det blir en brasa ikväll va?". När vi pratar över frukosten

om hur länge Långe mannen ska söka långledigt i december. 

 

Det är fint nu, när allt är en mörkhetsfade till julafton. 

 

Men lika mycket som jag är i min rätta tid just nu, 

lika fel är jag på andra sidan. När januari ska gå till mars. 

Folk pratar om höstdeppen och jag fattar ingenting. 

Ta-oss-igenom-första-kvartalet-deppen, ja låt oss prata. 

Låt oss prata så mycket då att vi glömmer bort vad vi går igenom. 

Då. 

 

För nu, nu är det den vackraste av oktober kvällar med te och macka. 

Tack för höst!