Ibland kan det komma över mig, en liten släng av dåligt samvete. 

Dåligt samvete inför mig själv för att jag inte tränat på länge (år) och inte heller har intentionen

att börja med det inom en snar framtid heller. Inte alls för min mjuka lekamens forms skull utan 

för att leva länge, ökat serotonin o.s.v. Men så tänker jag vidare på det och ändrar mig rätt snabbt. 

 

För tänk vad vi gör du och jag kroppen. 

Vi springer efter klättrande ettåring, brer 25 mackor om dagen. torkar ännu fler pölar av

diverse på golvet, använder rösten konstant för döva öron, håller ett helt hushåll rullande 

med både in och utsida, skivar äppelklyftor, torkar rumpor, packar ryggsäckar, betalar 

räkningar, springer efter bussar med tre små dvärgar, bär matvaror (VARJE DAG!!),

blir tokig, bryter ihop, kommer igen, öppnar och stänger öppnar och stänger grindar 

till förskolor vars lås förmodligen kom till efter studiebesök på kumlafängelset, läser 

läxor, äter chips, lagar mat, murar, städar, viker, betalar räkningar, lyssnar och lyssnar, 

låter bli att lyssna, ringer, är trevlig mot pedagoger och grannar och annat löst folk, 

gormar för 150:e gånger om tusch på golv och väggar, tar fina bilder, klär på fyra 

personer, går på kvinnodate, blåser på skrapsår, läser böcker, plockar legobitar med

tårna, målar, håller om, sover dåligt, dansar fredagsdans, dammsuger grusig hall, 

går på loppis, fikar, tänker, sitter, reser oss, planerar, slänger byxor med hål på knän,

funderar på vilket av de 17 kalasen som är i helgen, glömmer föräldramöten, sonderar

i vilka storlekar som finns i overaller i hemmet, vattnar blommor och låtsas att varje 

dag är dagen du och jag verkligen ska städa både källare, gård och garage. 

 

Alltså vad vi håller på kroppen. 

Vilken jävla tur att vi bestämt oss för att inte träna just nu. OCKSÅ.