LIVET SOM URMODER

 
 
 
Nu ska vi ta oss en tripp in i oglamorösa mig och i butterheten och bekräftelsen och dess 
omättade behov. Jag ska tömma min dagskänsla, veckorkänsla, månadskänsla. För jag är
så trött på att vara hemma med barn just nu. Förutom att dom.tar.kål.på.mig på det sätt som 
alla föräldrar kan intyga att barn har en tendens att göra så är jag så oerhört trött på att göra det 
allra viktigaste, mest slitsamma och power:iga jobbet som finns utan att någonsin få höra att
"fan vilken superhjälte du är som drar ihop detta tåg dag efter dag efter dag". Att aldrig få höra 
precis som vilken konstnär, projektledare, skribent eller billackerare som helst att "fan vad grym 
du är". Jajaja visst ni kan få kalla det fult, omodernt eller osmakligt men frågar ni mig så är  
bekräftelsen från gruppen ett mänskligt behov. Alla vill veta att vi är på rätt plats, gör ett bra 
jobb eller har en roll i den stora gruppen som passar oss. För det är inte av min partner jag 
känner att jag söker klappen på axeln, för är det något han är bra på så är det att berätta 
för mig just det, hur jag sliter och dessutom gör det riktigt bra. För även han sliter ju sitt hår
här hemma och vet vilken kaosig familjedynamik vi för tillfället har. 
 
Okej, varning för humblebrag här nu men det är inte mer än rimligt, för herregud så många 
gånger jag sitter med vänner och bekanta och lyssnar på hur duktiga dom är på sina 
arbetsplatser så kan det här vara min tur. För att sitta och skryta om hur grym du är på att 
vara mamma när någon precis berättat om hur många miljoner hen minsann drog in på den 
kampanjen eller vilken killertext som lämnades in till tryck förra veckan, ja det gör du bara inte. 
Herregud föräldrar är vi ju allihopa det är väl inget jobb. Vafalls har du inga sociala färdigheter?!?!
 
Många dagar känner jag mig som urmodern. Jag menar urmodern av att vara mamma och inte 
föda barn(för det gör jag inte bra om det nu finns någon värdering i det). Jag har ett tålamod av
stål, pedagogiken med mig ut i fingerspetsarna och jag gör så mycket för mina egna och andras 
barn hela tiden. För att jag vill såklart, inte för att samla poäng(jo okej ibland) men i grund och 
botten är jag den mamman jag vill vara för att jag vill och för att jag tycker det är viktigt. För mig 
är det viktigt att vara DÄR. Att vara HÄR. Jag vill bara få höra när jag för 17:e gången steker 
80 pannkakor och tar grannars, trasslingars och bryllingars barn och går ut i skogen själv få 
höra "jäklars vad du är grym på det du gör, det där hade jag aldrig grejat". Jag vill bara få höra
när jag drar med tre ungar på bussar runt stan för att hälsa på någon "tusan så mycket
power det är i dig". För jag vet att långt ifrån alla föräldrar hade fixat att ta med sex barn
ut i skogen ensam utan att dessutom beklaga sig över det. Och det är helt okej, men det
är just det här som jag är bra på, som är min bästa uppgift och paradgren men som jag aldrig
någonsin får höra. 
 
Självklart bjöd jag inte in er till min för tillfället uppgivna känsla till min tillvaro för att ni 
ska berätta för mig hur bra jag är så det behöver ni inte göra. Jag vet bara att vi är så 
många som sitter där ute med samma känsla. Att det vi gör jävligt bra aldrig värderas 
för att det på pappret inte är en karriär eller går att mäta i siffror. Vi är inga powerladys, 
för vi sitter inte i några bolagssyrelser. 
 
Jag är trött på att ett av de viktigaste jobben i världen är lågstatusstämplat. 
Jag är trött på att känna känslan av att behöva bevisa att jag är smartare och mer kompentent än
många andra för bli räknad med som mer än bara mamma. Jag är trött på att inte få bli frågad 
hur det går på mitt jobb och vilka framsteg och roller jag tagit mig an precis som alla andra 
blir i sociala sammanhang. Trött trött trött. 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentarer:

1 Fred:

Hej,

utomstående som säger bra jobbat med värde bakom. Har sett din blogg sedan några år nu. Kollar den ibland. Du verkar ha ett byggt upp ett fint liv Josephine. Tre fina barn, fin man och ett mysigt hem. Finns en varm kärlek där, njut av stunderna som du ofta gör.

Tror dem flesta vill ha något mer än där dem befinner sig alltid. Jag själv lever ett helt annat liv. Bor i London, jobbar i motorcykel klubb, jobbar sent, äger endast min Harley i princip, singel och festar för mycket. Trött på det också-

Men till dig vill jag säga, bra jobbat Josephine i din vardag, var stolt. Du gör det väldigt bra. Bästa för dig och familjs framtid-


Hälsningar,
Fred.W

Kommentera här: